Unga Berättare: "Jag är ingen idiot" av Fanny Blombäck

Alla säger att jag är obildbar. Egentligen kan jag bara tänka på båtar: krigsbåtar, räddningsbåtar, pappersbåtar – jag vill ha en av varje.  

Syster Vera har surrat fast mig i eken som prunkar i idiothemmets trädgård – för tredje dagen i rad. Hon är nu befriad från mig och kan återuppta sitt handarbete i svalkande skugga.  

Eken är en avskild idyll som har slagit rot mitt i rastgården. Den är nog tusen år gammal och har aldrig tidigare varit en del av grymheten här. Nu används den som stupstock, något att tukta en dårunge med. Selen skaver runt magen medan jag envist står och stampar. Det här är orättvist; så vild är jag inte!  

Jag drar som en oxe – som om min styrka kan slita upp trädet med rötterna. En gång smakade jag på ekens frukt och det kvalde mig lika mycket som livet här. Jag förtjänar mer än att leva med den stickande lukten av piss och svett; mer än att leva bakom ett stängsel – och mer än att bli kallad idiot.  

Jag tänker på hur fort och lätt jag skulle springa om selen brister nu. Syster Vera skulle vackla efter mig utan en chans att hinna ikapp, och jag skulle ropa: Jag är ingen idiot! Det skulle göra mig till kung för en dag – kung över vad jag är.  

Jag sliter i remmen, cirkulerar runt eken och kravlar på marken tills jag kroknar. En vind drar igenom stammen och hela trädet knakar. Mellan bladen har trädet lämnat små öppningar till himlen. Den var min fristad, min vän och det närmaste en båt jag kan komma – alla kronans skepp var ju en gång ekar i kungens trädgård. Men hur kan den vara så grandios och full av liv på en så olycklig plats?  

Jag får inte ge upp nu, jag kan fortfarande tugga mig igenom hampan. Det kommer att vara värt det, även om mina tänder förstörs och jag får stickor i munnen. Men jag har bara hunnit smaka när Vera ger mig en sittopp. Käftsmällar bränner ordentligt, men örfilar i hjärtat är värre.  

– Du uppför dig som en idiot, ett odjur! säger hon med en röst som är både god och sträng. Jag vill inte svara: Jag är ingen idiot! Det är mitt frihetsskri, då måste jag komma på ett nytt. De kommande dagarna får jag inte ens vara i dagrummet. Som vanligt kan jag inte komma ihåg vad jag gjorde igår eller vad jag åt till frukost. Från fönstret i sovsalen kan jag titta ner på eken högt ovanifrån. Här inne trängs vi som kräftor i bur. De säger att man vänjer sig vid lukten, men det har jag inte gjort. En del här ser ut som kortvuxna, gamla människor; de har förlorat själen.  

Efter en tids isolering, jag vet inte hur länge, börjar jag känna mig håglös. När Vera tvättar mig protesterar jag inte, och jag bryr mig inte längre om att jag bara har stubb på huvudet.  

När allt är som mörkast sluter mina vänner upp kring mig som ett hav av lyktor och säger att jag är modig och kan visa överläkaren att jag inte är en idiot. Det finns många egenartade barn här, en del lite frånvarande och svåra att förstå, men inga idioter. Idioter är något som vuxna har hittat på, som Näcken och Brunnsgubben.  

Om jag vill träffa doktorn måste jag låtsas vara sjuk. En morgon har Vera ersatts av Maja. Det märks alltid när Vera är borta; hon får andras jobb att se slarvigt ut. Om man ska jaga upp någon är syster Maja rätt person, men hon är samtidigt fel person för hon är inte Vera – och det måste vara Vera, annars vågar jag inte gå.  

Det är tur att Vera är i närheten. Hon är en sådan person som alltid ställer upp för sina yrkessystrar, även när hon är trött. Hon är godast och ondast på samma gång. Det är alla fina saker hon gör för att vi ska glömma bort att vi är bortglömda, som våffeldagen till exempel. Då får vi alltid varsin tröstvåffla med grädde, som hon betalar ur egen ficka. Min familj har inte glömt mig, men även bortskämda undantag som jag behöver tröstvåfflor och närhet. Veras grova arbetartumme ger mig lite av den värmen.  

Överläkaren, Johan Palm, förväntar sig att Vera niger för honom och det går emot hennes natur. Niga skulle hon bara göra för kungen och därför står hon rak när vi möter Palm inne på expeditionen. Jag minns med fasa den gången han sade till Vera: Ingen sinnesslö kommer någonsin att förvandlas till en hälsosam och stark individ. Och därför vill jag inte släppa taget om tummen.  

Vid sin sida har han sin elev, Ludvig Spångberg (Spången, som han kallas i barnamunnarna). Jag och Ludvig har aldrig pratat, men jag har sett honom dagdrömma under eken. Länge har jag undrat om han tänker på någonting fint eller sorgligt, men han är så tillknäppt att ingen vet.  

– Gossen säger att han har förfärligt ont i magen, säger Vera.  

Palm tycker att det är bra om unga läkarstudenter utsätts för stålbad och överlåter uppgiften till Spången. Han talar om för honom att allt i rummet måste vara i sin ordning när han kommer tillbaka. Pärmar, böcker och journalanteckningar får han inte komma nära. Heligast av allt är skrivmaskinen och Ludvig svär, på heder och samvete, att han aldrig skulle röra den utan tillstånd.  

De första minuterna ensam med Spången är som en obekväm variant av tysta leken och magen gör nu ont på riktigt. Hur vill han bli titulerad? Är han ”nästan-doktorn”, ”inte-ännu-doktorn”, eller något längre som ”ännu i skolan-doktorn”?  

– Kan ni säga till honom att jag inte är sinnesslö? frågar jag försiktigt.

– Överläkaren har mer erfarenhet, det vore illojalt och högfärdigt av mig.

– Egentligen blir jag lätt distraherad av saker. Mamma och jag brukade spela kort i mörker.  

Det är ett knep som hon har kommit på alldeles själv. Kan vi göra det? Snälla, låt mig visa! Spången tar sig för pannan.

– Jag vill inte leka den här leken med dig.

– Det är sant! Allt går – i lugn och ro.  

Jag har sagt till mig själv att aldrig bli en lipsill, men det är svårt att vara stoisk när man är liten och har hela världen emot sig. Till slut brister fördämningen och en sårbar pojke, som hela tiden har funnits inom mig, träder nu fram inför offentligheten.  

– Att grina hjälper inte, säger Ludvig. Skola och läkare har provat allt, det är jag helt övertygad om. Han sveper tummen över mina kinder. Den är klen och slät, inte alls som Veras.  

Jag tänker på tiden då hon kallade oss för gullebarn. Någonstans längs vägen gav hon upp mig. Hon började skrika på mig, slå mig, kalla mig sinnessvag, beskylla mig för saker jag inte har gjort, få mig att gråta. Och jag började skrika på henne... slå henne, kalla henne sinnessvag, klandra henne för saker hon inte har gjort, få henne att gråta. Jag hoppas att hon vet att jag aldrig har menat att göra henne ledsen.  

Det finns så många saker jag behöver men aldrig får, saker som skulle göra allting lättare, saker som skulle få mig att känna mig mänsklig. Någon som säger att vi ska hitta ett sätt att bestiga alla berg och att allting kommer att bli bra.  

Jag lägger märke till den förbjudna skrivmaskinen, som har ett tomt och ensamt papper i sig. – Jag vet några saker som de inte har försökt med ännu, men bli inte arg.

– Vad menar du? Frågar Spången.  

Jag torkar ansiktet med skjortärmen. – Kärlek.  

Ludvig ser frågande ut. Kanske har han läst i någon skrift att idioter inte förstår sig på kärlek. Att vara en idiot är mer än att misslyckas i skolan; det är en brännmärkning som säger att du bara kan hata och förstöra. De säger att jag är född att begå brott, bara för att jag inte kunde koncentrera mig i skolan och inte heller på ett arbetshem. Inget kan få mig att sitta kvar i en vävstol, men jag har inte kriminellt blod – det är frihetsblod!  

Jag sluter ögonen och avslöjar nästa sak:

– Förlåtelse.

Nu vaknar han till och ser på mig med andra ögon. Det är nog inte konstigt att han har sett mig som ett djur, om det står så i boken.

Han noterar att jag sneglar på det tomma pappret och förstår vad jag vill. Efter kort övervägande sträcker han sig efter en tangent och knackar försiktigt in en bokstav för att höra hur högt den låter, och nog låter den, men han tänker göra det på egen risk. Jag berättar vad vi barn på idiothemmet mest av allt önskar oss och han nedtecknar varje ord:  

K-Ä-R-L-E-K. F-Ö-R-L-Å-T-E-L-S-E. U-P-P-M-U-N-T-R-A-N.

V-Ä-R-M-E. T-Å-L-A-M-O-D. B-A-R-M-H-Ä-R-T-I-G-H-E-T. R-O.  

Ludvig avbryter för att granska det han har skrivit: RO. Han grunnar över ordet tills han får en impuls. Utan att avslöja varför, lämnar han mig ensam i expeditionen och kommer tillbaka dragande på en bunt sänglakan. I några svep mörklägger han rummet och jag aldrig har varit så nyfiken. När han stänger av radioapparaten blir det helt tyst. Han rotar i lådor tills han hittar en tändsticksask och en kortlek.  

Åter vid skrivbordet tänder han ett stearinljus och skjuter det mot mig. Han har nu eliminerat alla distraktioner. När han släcker taklampan ser jag bara den lilla elden mellan oss. Vi är båda röda i ansiktet och det känns som midnatt.  

Han testar min uppmärksamhet och resultaten fascinerar honom: jag kan fokusera på hur han knäpper med fingrarna tills hans tumme blir röd. Vi spelar ett kvartettspel och jag vinner. Han tror fortfarande att jag inte kan stava. Då tar jag över skrivmaskinen och skriver mitt namn: Karl-Albin Hedberg.  

Vi glömmer både tiden och listan – nu vill han höra min historia istället. För första gången i mitt liv vill någon veta vad jag känner, och allt jag har på hjärtat skriver han ned:  

– Alla säger att jag är obildbar. Egentligen kan jag bara tänka på båtar: krigsbåtar, räddningsbåtar, pappersbåtar – jag vill ha en av varje...  

Vi låter skapandet ha sin gång tills vi så småningom blir varse om tiden igen. Då är det försent att återställa rummet, och Ludvig blir ertappad med lakanen i famnen. Om överläkaren kan se mellan fingrarna, bara för den här gången, kanske Ludvig till slut går med på att hjälpa mig. Men även om han inte vill det, vet någon äntligen att jag inte är en idiot.

Juryns motivering:  ”Novellen utspelar sig i en dåtid när en person med koncentrationssvårigheter kunde dömas ut som imbecill och till och med spärras in på behandlingshem – med helt fel typ av behandling. Titeln, ”Jag är ingen idiot”, är såväl ett krasst konstaterande som ett desperat avgrundsvrål från novellens protagonist. Såväl hopplöshet som revansch skildras finstämt, pricksäkert och med värme.”

I juryn ingår: Arvid Harju (fokusbibliotekarie Tallbodaskolorna), Johan Hagesund (förläggare, Dibb Förlag) Katarina Genar (författare), Maria Fagerberg (författare, lärare i kreativt skrivande), Sas Sebastian (filmutvecklare, Film i Öst), Ingrid ­Loeld Rasch (Götabiblioteken), ­Mikael Pihlblad (kulturchef Öst Media).