Från Kulturskolan kommer Erik Ståhl, Daniel Svanberg och Lena Johansson. De har precist betalat för sina biljetter till "Brel möter Piaf- rebellen och sparven".
– Vi är här för nöjes skull, men det var vår lärare Sara som tipsade oss. Vi litar på hennes omdöme och hon fixade billiga biljetter, säger Erik Ståhl.
Vännerna tillhör den minoritet av kvällens besökare som ännu inte har åldern inne för en omväg genom baren. I ett av värmeljus sparsamt upplyst rum intill scenen kan den med åren på sin sida invänta föreställningen med ett glas vin.
– Det är spännande, vi har hört mycket gott och tror det kan bli riktigt bra, berättar Marie Wissting. Hon står vid ett bord i loungen och med sig har hon dottern Hedvig Wissting.
Mitt i minglet slår klockan fem och teaterlokalen fylls med folk. Att Christopher Wollter och Åsa Fång skulle imponera var det nog få i publiken som tvivlade på, men redan under första låten slås fötterna ändå undan som vore man totalt oförberedd. Jacques Brel, porträtterad av Wollter, är en ostoppbar naturkraft på scen. Varje rörelse och varje ton, vägledda av en genomgående skicklig musiktrio, är ett slag i mellangärdet. Fast på ett bra sätt, alltså. Motpolen är mytomspunna Edith Piaf, spelad av Fång. De två kompletterar varandra inte som dag och natt utan snarare som en dansares högra och vänstra fot. Kemin, spänningen, poesin mellan Piaf, Brel och publiken är så påtaglig att jag får bita mig i läppen för att inte kasta mig upp på scen och kyssa båda två.