Christopher får hjälp av kompisen Jenni Jänkälä att hänga upp de tretton tavlor som ska visas från fredag till och med söndag. Det är hans första egna utställning, tidigare har Motalabon varit representerad vid Ung konst i Motala konsthall.
– Jag har tänkt mycket på vad mina tavlor vill säga. Någon som kommer hit och tittar frågar kanske. Det är svårt, när jag målar är jag helt avstängd. Det är först efteråt som jag fattar vad budskapet är.
Huvudbudskapet är man ska ärlig mot sig själv, menar Christopher. I hans fall innebär det bland annat att inte förneka sin homosexualitet.
– Motala, och ännu mer Borensberg som jag kommer ifrån är ställen där man inte ska sticka ut. Det skulle betyda mycket om jag kunde nå ut till killar som är som jag i den här lilla staden där heteronormen är så stark.
Han hoppas att fler homosexuella ska våga vara det öppet, även på små orter.
– Man ska inte behöva flytta till en storstad för att kunna vara sig själv, resonerar han.
Redan som dagisbarn kände Christopher att han var annorlunda. Han umgicks hellre med tjejer, vilket gjorde att han blev retad av andra killar.
Snart övergick retandet i mobbning. Värst var det i början av högstadiet.
– Plötsligt var det som om en bomb exploderade, säger Christopher som funderat mycket på vad plågoandarnas ilska kom ifrån.
– Killarna sa fruktansvärda saker eller teg ihjäl mig. Ingen ville vara vän med mig, inte ens tjejerna som varit mina kompisar förut.
Efter sjunde klass valde han att flytta till sin mamma i Motala och en mindre skola där. På den skolan kände han sig mer respekterad.
– Där snackade de andra killarna i varje fall med mig.
Sedan kom gymnasiet. Hade Christopher försökt ligga lågt förut, så gjorde han tvärtom där. Han försökte provocera genom uppseendeväckande frisyrer, smink och färgglada kläder.
– Jag sökte bekräftelse och ville få reaktioner. Men ingen brydde sig, det gjorde mig besviken, erkänner Christopher och skrattar åt minnet.
Så här, snart två år efter att han slutat gymnasiet, är Christophers liv något lugnare.
– Jag är ärrad. Men jag tror att det gjort mig mer mänsklig, mer empatisk. Jag kan känna med och förstå människor som lever i något slags utanförskap.
Han säger att han känner sig tryggare. Och snyggare.
– Jag hade ätstörningar förut. För två år sedan vägde jag 100 kilo mot 68 nu.
Men helt är osäkerheten inte borta.
– Jag är osäker på min konst. Är den tillräckligt tekniskt bra, frågar han sig för att i nästa sekund säga att han går mer på känsla än teknik när han målar.
En annan osäkerhetsfaktor är att han lämnar ut sina känslor i bilderna.
– Jag visar upp mitt inre. Det är jobbigt, ändå gör jag det. Jag vill väl ha bekräftelse, som många andra.
Christopher har alltid gillat att teckna. Ett tag ville han bli modedesigner.
– Men jag suger på att sy, så det blev inget, säger han med ett nytt skratt.
För några år sedan upptäckte han akrylfärger.
– De torkar snabbt så att man kan måla vidare. Det passar mig, jag är otålig.
Christophers tavlor är färgglada. Motiven är oftast kvinnor, de flesta nakna.
– Jag tycker att kvinnokroppar är vackra, de har fina former, förklarar den unge konstnären.