David Bowie är död. Omtumlande. Och svårt att ta in. Inte bara för att det rör sig om en av tidernas största artister och låtskrivare, för mig har han funnits med sedan jag på allvar började lyssna på pop- och rockmusik på 1970-talet. Det finns en rad skivor som jag alltid återkommit till, framför allt "Hunky Dory", "The Rise and fall of Ziggy Stardust and The Spiders from Mars", "Low", "Station to station" och "Scary monsters (and super creeps)". Samtliga tidlösa klassiker, som fortfarande hittar nya lyssnare, kanske för att de inte går att jämföra med något annat.
David Bowie stod aldrig still, han både följde sin tid och formade den. Visst, hans största mästerverk kom under den första halvan av karriären, men han fortsatte att vara oförutsägbar och förbluffande kreativ in i det sista. Ja, verkligen in i det sista, för så sent som i fredags kom det som skulle bli hans sista skiva, "Blackstar", ett spännande och komplext album som jag inte riktigt hunnit smälta än.
Det kompromisslösa inställningen till det han gjorde har alltid fascinerat när det gäller David Bowie. Hans stora genombrott kom med "Ziggy Stardust", som släpptes 1972. Den enkla (och kanske mer lönsamma) vägen hade förstås varit att fortsätta i samma stil, men om man lyssnar till de skivor han släppte de efterföljande åren så är det i flera fall svårt att förstå att de har samma upphovsman. Han utforskade den elektroniska musiken, gjorde soulinfluerad pop och egensinnig rock.
Samma sak med "Let's dance", som kom 1983 och blev hans kommersiella peak. Bowie toppade listorna och fyllde arenor i hela världen, hade plötsligt nått mainstreampubliken.De flesta skulle säkerligen har surfat visare på denna våg i många år framöver, men i slutet av decenniet bildade han istället det hårt rockande bandet Tin Machine och åkte ut och spelade på "småställen" för att hitta tillbaka till rötterna.
Det var inte bara musiken som stack ut, David Bowie kallades ofta för kameleont, eftersom han på ett oöverträffat vis förändrade sin stil och image. Det estetiska var alltid viktigt, precis som det ofta fanns teatraliska drag i det han gjorde. Under senare år kändes det emellertid som om han vågade bli mer och mer personlig och det är nästan kusligt när han i en av låtarna på sin sista skiva, ödesmättade "Lazarus", sjunger "Look up here, I'm in heaven, I've got scars that can't be seen".
Flaggan kanske borde halas till halv stång, men David Bowie avslutade själv med att hissa den i topp. Säkerligen kommer hans musik att hitta nya lyssnare i många år framöver.