Omtalad och uppskattad – i alla fall av många musikälskare: I helgen visades dokumentären ”Sound City”, skapad av mannen bakom Foo Fighters, tillika forne Nirvana-trummisen Dave Grohl. Enligt många entusiaster en ”verkligen-måste-se-film”.
Vad handlar den om då? I korta drag: Om en studio och ett mixerbord. Men givetvis mer än så. Sound City är namnet på en inspelningsstudio i Los Angeles där klassiska album som Nirvanas ”Nevermind”, Neil Youngs ”After the Gold Rush” och Fleetwood Macs ”Rumours” spelades in. Listan skulle kunna göras mycket längre. Det är en film för musiknördar i allmänhet och rock’n rollnördar i synnerhet. Den handlar om en musikstudios uppgång och fall, och comeback och så vidare. Dave Grohl söker den på grund av digitalisering försvunna ”äkta” känslan i musik, och menar att den fanns och skapades i studios som Sound City.
Personligen är jag delvis böjd att hålla med. När det handlar om rock’n roll, men även jazz, blues, punk och diverse varianter av pop, så är känslan av nerv och närvaro givetvis en viktig del av musiken. Samtidigt anser jag att orimligt mycket tid av dokumentären om ”Sound City” ägnas åt att prata om ett mixerbord. Visst – det var (och är) säkert mixerbordens Rolls Royce. Men att det inte skulle gå att återskapa lika bra inspelningar med modern utrustning känns bara som ett fånigt ”det-var-bättre-förr” tänk.
Däremot sitter det utan tvekan saker i väggarna – vetskapen om att befinna sig på ett ställe där det spelats in musikhistoria. Jag har själv haft äran att få besöka Svenska Grammofonstudion i Göteborg där halva Sveriges pop-elit spelat in sina album. Grammofonstudion har, likt Sound City, satsat på en retrostil med massor av gammal analog utrustning och gigantiska mixerbord. Bara att vistas i lokalerna är en närmast sakral upplevelse för en pop- och rocknostalgiker. Miljön spelar garanterat en viss roll.
Så krävs det då ett Sound City, Abbey Road eller Svenska Grammofonstudion för att skapa bra musik? Givetvis inte. Det har förmodligen spelats in en oräknelig mängd album i dessa studios som inte blivit klassiker. Det handlar nog snarare som alltid om blod, svett tårar, tålamod, tur – och ibland pengar. Om rocken är på väg att dö så beror det inte på att vi har klivit in en digital era. Snarare då möjligtvis vissa rockmusikers ovilja att hitta nya vägar. Men ingen behöver vara orolig. Rocken och popen är inte död. Dessutom är det ju ganska kul med rock- och popnostalgi, så jag ger givetvis Sound City ett klart godkänt.