Tiden går, men det är okej. Så kändes det när duon Py Bäckman och Janne Bark spelade på Kulturakademin i Motala. Trots en mager publik gick de upp på scen som veteraner, redo att dela en historia och med stoltheten i behåll. Janne Bark, med ett passionerat gitarrspel och med ansiktsuttryck så konstnärligt lidande att det gör ont. Py Bäckman, med rösten, inlevelsen och munspelet. När duon mellan två låtar skämtar om hur det bara finns en i publiken som minns deras musikaliska stortid är det svårt att inte bli förbannad över de många tomma stolarna i lokalen.
Bäst blir det när livets höst tittar fram på riktigt. Som Py själv sjunger i låten "Nåt ödsligt som väntar på våren" från hennes och Barks album Vi är bara människor:
"Det är inte jag, det är åren."
Någon fasad finns inte, ingen illusion om att låtsas som 1970-talet är odödligt. Bara två ärliga musiker som älskar vad de gör. Och det smittar verkligen av sig. När de går loss på instrumenten förvandlas Kulturakademin till en exklusiv konserthall.
Innan spelningen började minglades det i baren på typiskt källarvis. Ganska mörkt, väldigt trevligt. Göran Oskarsson och Ingvar Bergström, två glada pensionärer från Motala, fördriver tiden med en öl.
– Tyvärr händer det för lite i Motala så det här uppskattas. Mysig lokal och bra musik, säger Ingvar Bergström.
Lite besvikna är de dock på att så få människor har dykt upp.
– Jag tror det beror på dålig annonsering. Om fler visste om att Py och Bark spelade ikväll hade nog fler varit här, menar Göran Oskarsson.