Hatad och älskad statsepidemiolog talar ut

Eftertankar

Anders Tegnell och Fanny Härgestam
Tankar efter en pandemi – och lärdomar inför nästa
Natur & Kultur

Längst in i mitt skafferi ligger några burkar med picnicbog. Jag köpte dem i mars 2020. Det var inte min avsikt, men i affären upptäckte jag hur hyllor länsades. Jag drogs med i hysterin. De finns kvar som ett minne av dårskapen som nu känns så avlägsen. Något man bara vill glömma. Vart tog pandemin vägen?

Anders Tegnell, som var statsepidemiolog när det begav sig, kommer nu med sina eftertankar. För de flesta av oss var han en trygg och klok informationskälla. För andra ett rött skynke, vilket fick en professor att mynta begreppet "kompetensinducerad rättshaverism". Plötsligt blev många epidemiologer.

Med hjälp av journalisten Fanny Härgestam berättar Anders Tegnell om de dramatiska åren ur sitt perspektiv. En berättelse som förankras i barndomen och de många åren i WHO:s tjänst i Laos och Kongo-Kinshasa. Det är en generös berättelse som aldrig går i försvar eller polemik. Tvärtom börjar boken med Folkhälsomyndighetens information på hemsidan den 10 januari 2020, som snart skulle visa sig vara inaktuell. Inget mörkläggs, men mycket förklaras. Särskilt frågan om hur pandemin kunde drabba äldreomsorgen så hårt. Tegnell trodde att det skulle vara lättare att skydda de äldre.

Pandemin började fort leva sitt eget liv, inte bara som smitta, utan även som politik, jämförande och tyckande. Anders Tegnell går igenom de strategier som kom att känneteckna många samhällen: munskydd, nedstängning, maxtal och testning. Mottot var att göra det som var nödvändigt men inte göra för mycket. Att pandemin blev en politisk fråga gynnade inte de goda strategierna.

Boken är också ett porträtt av Anders Tegnell som person. ("Rent allmänt håller jag känslor borta från arbetet, de är två olika världar för mig".) Fram träder bilden av en människa med många varma relationer, men som också förstår vad det betyder att vara en myndighetsperson, som lägger fokus på saklighet, korrekthet och god ton, och som aldrig går vilse i en längtan efter att vara beundrad och inte väcka missnöje. Så som en myndighet ska fungera. Att vi sedan gjorde en tvålbyst av honom får tillskrivas andra.

Budskapet i boken är att vi inte får slå oss till ro. Det är nu som vi behöver utvärdera, lära och diskutera. Att göra det under en pågående pandemi är för sent och skapar mest kaos. Därför behöver vi alla läsa den.