Spårar släktens psykiska ohälsa

Roman

Tyra von Zweigbergk

Plikt

Norstedts

Som psykoterapeut har jag alltid funnit något ödesmättat i den bibliska formuleringen om hur fäders skuld skickas vidare "till tredje och fjärde led". I modern tappning skulle vi tala om hur arv och miljö skickar med oss sårbarhet från en generation till en annan. I Tyra von Zweigbergks debut "Plikt" tar allt sin början med att berättarjagets son i högstadiet drar sig undan och blir en "hemmasittare" – ett nytt begrepp som knackar på dörren till diagnosvärlden. Följer gör tröstlösa skolsamtal, möten och psykologkontakter på BUP. (Lite stereotypt, i dag är det ingen som missar att ge BUP en känga när man kommer åt.)

Men så inträffar något. Berättarjaget inser att pojkens skola är belägen i gamla Konradsbergs hospital, där hennes farfars far publicisten Otto von Zweigbergk var intagen som patient. Det för henne till Kungliga Biblioteket och Region Stockholms arkiv. Samtidigt som hon kämpar med att hålla hoppet hos sonen vid liv letar hon efter det som kan förklara Ottos sjukdom. Det handlar snart inte bara om Otto, utan även om farfadern Åke och farfars farfar Gustaf von Zweigbergks sjukhusvistelse på Konradsberg, Ulleråker och Beckomberga.

Det är som om berättarjaget i detta sökande för samman pojkens ohälsa med förfädernas, samtidigt som hon till sist också befriar honom från den. Boken blir ett sätt att skriva ut sonen från den berättelsen. Den gamla bibliska sanningen, till fjärde led. Sedan får det tack och lov vara nog.