Cynisk spionthriller i ett delat Egypten

Thriller

Titel: Boy from heaven

Visas på: Bio

I rollerna: Tawfeek Barhom, Fares Fares, Mehdi Dehbi

Regi: Tarik Saleh

Speltid: 120 min

Betyg: 3

Ett hav av rödvita huvudbonader avtecknar sig mot ljusa, åldriga stenmurar och golv. Vi befinner oss vid det anrika universitetet Al-Azhar i Kairo, dit unga män från hela den muslimska världen kommer för att studera religion. Bland studenterna finns Adam, ett nyinflyttat läshuvud från landet, som knappt hinner kliva in genom de ärevördiga portarna innan han kontaktas av en äldre elev. Denne tar med honom på en utekväll i det kaotiska storstadsvimlet, men tycks ha en tydlig baktanke med sin vänlighet.

"Boy from heaven" har formen av en spionhistoria, men i stället för ett ränkspel mellan nationer står här kampen mellan den sekulära och religiösa makten i ett splittrat Egypten. När det inflytelserika överhuvudet för universitetet avlider, vill presidenten försäkra sig om att den nye religiösa ledaren delar hans politiska mål. För att säkerställa att rätt kandidat väljs behöver den hemliga polisen en ny kontakt inne på universitetet, och det är här Adam kommer in i bilden.

Liksom i sin förra film "The Nile Hilton incident" skildrar Tarik Saleh här ett Egypten genomsyrat av korruption och cynism – även om han på grund av filmens känsliga ämne har varit tvungen att spela in den i Turkiet. Till en början storögt förvirrad försöker Adam orientera sig i ett landskap av moraliska gråzoner och hänsynslöst maktspel. Det är svårt att avgöra vem som är vän och vem som är fiende, och vad är egentligen värst – diktatorisk nationalism eller religiös fundamentalism?

Fares Fares har en lågmäld pondus i rollen som sliten säkerhetspolis, som trots sin nitiska plikttrogenhet ännu inte har förlorat förmågan till medmänsklighet fullständigt. Tarik Saleh är en skicklig historieberättare och bygger upp ett oroande nät av dunkla maktspelare, men trots detta blir filmen aldrig fullt så fängslande som den kunde ha varit. Universitetsmiljön förblir mest en kuliss, och med tanke på det mörka innehållet känns de mjukt ljussatta bilderna och den strömlinjeformade musiken alltför tama. Som skildring av ett politiskt landskap där sanningen offrats på maktens altare är "Boy from heaven" angelägen, men den hade behövt en råare och nervigare stil för att fullt ut kunna uppnå spiongenrens samhällskritiska potential.