Grabbig odyssé i sökandet efter en ukrainsk identitet

Jag vill väldigt gärna tycka om den här boken: en ukrainsk klassiker som med 30 års försening nu kommer på svenska i översättning av Sofia Uggla, som nyligen översatte Serhij Zjadans "Internatet" på ett rent fantastiskt sätt. Men boken är mest bara tröttsam; den känns som ett försök att skriva James Joyces "Odysseus", fast i Moskva och med högre alkoholhalt.

En ung, ukrainsk poet, Otto von F., studerar i Moskva; han har ett par veckor kvar tills han ska återvända till Ukraina. Det är en regnig och kall majlördag 1991; han plågas av skrivkramp och hemlängtan och en allmän maktlöshet inför sönderfallet. Han ska köpa presenter till sina vänners barn och ger sig ut på en odyssé genom staden, som bara några månader senare kommer att bli scenen för en statskupp. Irrfärden går genom Moskvas underjord, dess skitigaste ölhallar, rivningskåkar, sunkiga kaféer, tunnelbana och hemliga häkten. Han fyller sig med sju lager av dålig sprit och studsar likt en kula i ett flipperspel mellan villiga kvinnors kön och ondsinta mäns våld.

"Moskoviaden" må ha en plats i Ukrainas litteraturhistoria, och bokförlaget Ersatz ska hyllas för den kulturgärning det utför i utgivningen av ukrainsk, rysk och belarusisk litteratur. Men jag klarar inte av den pladdrande grabbigheten. Otto super och sviker, och det är den ryska imperialismens fel. Etniska minoriteter (utom ukrainare) är tjuvaktiga och våldsamma. Kvinnor vill ständigt ha sex med honom (han hinner ha sex med fyra under den där regniga majdagen). Delar av boken är utformade som ett långt brev till en ukrainsk sagokonung, där Otto förklarar vad som har gått snett. Och hur det borde vara.

Sofia Uggla är en lysande översättare, men här har hon haft en fruktansvärd uppgift. Bokens originalspråk är ukrainska, men en ukrainska som har "fläckats" av ryska slag- och slangord. Uggla har tvingats till konstiga ordval på svenska som ofta känns sökta och onaturliga, framför allt i dialogerna.

Det finns här och där oerhört vassa ställen som gör att boken ändå känns värd att läsa den. Dels finns det en metaberättelse i boken: författarens författande slår igenom här och där när han upptäcker att något inte blir bra i berättelsen. Då gör han omtag, startar om och tar en annan väg. Rätt roligt. Och så är det naturligtvis spåret med den storryska revanschismen. Boken utspelar sig ett halvår innan Sovjets flagga halades från Kreml, och Otto får höra slagord och visioner som påminner skrämmande mycket om det som hörs i dag från ryska ledare. Kanske kan en läsare gagnas av att påminnas om att dessa tankar inte kom med Vladimir Putin, utan att de redan fanns på plats när vi trodde att Ryssland valt demokratins väg.

Jag reflekterar över att Jurij Andruchovytjs Moskva i hög grad stämmer överens med Putinpropagandans bild av 1990-talets Ryssland. Fylleri och prostitution, kaos och terrorism. Hela Putins existensberättigande bygger på att Gorbatjovs och Jeltsins Ryssland skildras just på det sättet.

Bokens värde är kanske i första hand som tidsdokument. En bild av kampen för en ukrainsk identitet och existens när Ukraina ännu var en provins i det Ryssland som kallades Sovjetunionen. Någon större läsupplevelse är det tyvärr inte. För att uppleva fylleriet som motståndshandling i Sovjetunionen, läs i stället Venedikt Jerofeevs samizdatklassiker "Moskva–Petusjki" från 1973.