"Nope" är årets värsta och bästa skräckfilm

Skräck

Titel: Nope

Visas på: Bio

I rollerna: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Brandon Perea

Regi: Jordan Peele

Speltid: 135 min

Betyg: 5

"Jag släpar dig i smutsen, jag lämnar dig åt föraktet, ställer ut dig för allas blickar." Jordan Peele, mannen bakom förra decenniets kanske mest vitala tillskott till skräckgenren – "Get out" och "Us" – inleder sin nya sci-fi-västern med en illabådande Bibelvers, signerad profeten Nahum, Gamla testamentets "tröstare". I Peeles tappning får hans gåtfulla ord reflektera hur nöjesbranschen livnär sig på att förvandla grymhet till attraktiva och säljbara jippon. Regissören själv har som en del av maskineriet vridit och vänt på skräckfrosseriparadoxen med skildringar av människors inre rädslor och fördomar som får alla upptänkliga monster att blekna. Men i "Nope" ställer han sig frågan om inte denna vinkel också börjar kännas rätt överexploaterad.

Filmen utspelar sig i en ökenlik dal, på armslängds avstånd från drömmarnas Hollywood. Där går det segt för syskonen OJ och Em (otrolig kemi mellan Daniel Kaluuya och Keke Palmer) att driva en hästranch efter deras fars död. Liksom grannen Jupe (Steven Yeun) – Kaliforniens svar på High Chaparrals Big Bengt – blir de snart fullt upptagna av ett hotfullt himmelsfenomen, och framför allt av dess lukrativa potential.

Medan syskonens ivriga sidekick Angel (Brandon Perea), med ett "har sett och läst allt på nätet"-tonfall, domderar att UFO numera faktiskt heter UAP (unidentified aerial phenomenon) och att ämnet för all framtid är sönderfilmat, inleds en utdragen kamp om att fånga fenomenet på bild, med hjälp av en excentrisk kändisfilmfotograf. Och det är här som skräckscenerna blir som allra bäst – när mardrömmen mer och mer består i att tekniskt försöka förverkliga en filmidé i dagens glupska klickbetevärld.

Jordan Peeles mest effektiva vapen är hans humor och hans kärlek till allt som någonsin har hänt på bioduken – från den analoga eran till CGI. En uppriktig längtan efter att både skapa högkvalitativ underhållning och göra en hommage till det gamla gardet – här särskilt till Steven Spielbergs 1970-tasfilmer "Närkontakt av tredje graden" och "Hajen". Att gemene skräckslukare dessutom ges ett hum om Hollywoods långtgående exploatering av afroamerikaner och andra marginaliserade grupper, känns trösterikt när jag har svettat mig igenom årets hittills värsta och bästa skräckfilm.