Småburlesk Emil i Lönneberga i underklassen

En ny generation har fått syn på sin barndom och sina tonår. Tamagotchis, datorer, internet, MSN Messenger och brända skivor – det är åttio- och nittiotalisterna, de så kallade "millennials", som har fått tillräckligt med distans till sin barndom för kunna skriva om den. Alla händelser skildras ju som bekant, med vissa undantag, bäst när åren har fått gå. "Om någon skulle komma förbi" är dock i en klass för sig – och i viss mening ett undantag. Dels eftersom det är en nästan tidlös roman och den första i en trilogi, dels eftersom den kom ut i Danmark redan 2017, då Thomas Korsgaard bara var 22 år. Men den riskerar att drunkna i floden av barndomsskildringar från yngre nordiska författare, vilket vore synd och skam.

Ni vet de där slitna husen som man åker förbi på landsbygden, med förfallna balkonger och en massa bråte på gårdsplanen – i ett sådant hus bor tolvårige Tue med sina syskon, sin spelberoende, deprimerade mamma, sin misslyckade lantbrukare till pappa och en flock hundar. När mamman förlorar ett barn och gården inte längre bär sig luras läsaren till att tro att tillvaron börjar rasa, men det är bara för att det är då som berättelsen inleds och läsaren får bekanta sig med familjen. I själva verket har den krisat länge.

"Om någon skulle komma förbi" är en roman om familj i vid bemärkelse, om föräldrar och syskon, men också om släkt och vänner, de som vi har i vår närhet – och om att lära sig skilja mellan hjälpande och stjälpande människor i den kretsen. I de flesta fall är det enkelt; den skitsnackande, egoistiska bidragsfuskaren är dålig, medan den rekorderliga farmodern är bra. Men när det gäller Tues föräldrar är det knepigare. Mamman vill må bra, men tar inte sin medicin. Pappan säger sig älska sina hundar, men sköter inte om dem. Först tycks man kunna skylla familjens situation på pengabrist, men pengarna finns där ibland. Inga jättesummor, men gott nog till en ny begagnad bil, ändå åker de runt i en krånglande skrothög. Tues föräldrar är vuxna som inte kan ta hand om sig själva, än mindre om varandra eller sina barn, och det enda som räddar dem från riktigt svår misär är att andra ställer upp för dem och alltid har gjort det.

Egentligen är det en typisk barndomsskildring, episodisk med en större berättelsen som fond. Romanen liksom figurerna är tvehövdad – finstämd och grym, sorglig och humoristisk. Tonen bottnar trots allt elände i en välkommen lätthet, vilket gör att läsaren själv måste välja hur hon ska känna. Scenen då Tue flyr upp i ett träd och skiter på sin rasande pappa, är den rolig eller hemsk? Man blir inte riktigt klok på Tue och hans handlingar och hyss, men känner stark empati för honom. Ibland framstår han som ett slags småburlesk Emil i Lönneberga i underklassen, men på en modern landsbygd med eternitvillor på dekis.

Lika självklart som paradoxalt går tankarna till den franske författaren Édouard Louis. Tematiken är densamma – familj, landsbygd, fattigdom, homosexualitet, våld – men Thomas Korsgaard skriver inte uttalat självbiografiskt och hans blick och språk är inte i backspegeln, utan där och då hos den unge Tue. Korsgaard är heller inte brutal och anklagande; han är besviken men förlåtande, vilket vi ofta är mot våra föräldrar. Han är så pass förlåtande att han är kärleksfull, trots att han har all anledning att inte vara det.