Ernst Jünger – en teknisk visionär?

Små drönare av glas är en så märklig och samtidigt så skarpt sedd idé att det skulle kunna vara ett stycke science fiction från framtiden – men "Glasbin" utkom redan 1957. Den, liksom romanen "Heliopolis", har fått mig att undra vad som pågick i Ernst Jüngers huvud.

I "Heliopolis" beskrev Jünger en apparat som alla kan bära i fickan, och som innehåller telefon, klocka och kartor. Eftersom den är ansluten till ägarens bankkonto kan den användas för kontantfria betalningar. Dessutom är den uppkopplad mot radio, bibliotek, dagstidningar och lexikon – och som om inte det räckte har Jünger insett att en sådan apparat lämpar sig utmärkt för massövervakning. Han kallade den phonophor; romanen publicerades 1949.

Men det är inte som teknisk visionär han är mest känd. Jüngers konservativa nationalism har gjort honom till en av Tysklands mest kontroversiella författare. I värsta fall, tänkte jag innan jag öppnade "Glasbin", som nu har översatts till svenska, behöver jag ägna recensionen åt att förklara att Jünger inte var nazist. Sedan började jag läsa, och snart undrade jag varför han skriver som en person som har något att dölja.

Jag har sällan läst en prosa som döljer mer än den visar, men i "Glasbin" händer det. Allt är abstrakt och vagt, som om det fanns en stor, central skuld som måste undvikas. Huvudpersonen Richard är före detta kavallerist. Efter de två krig som hans land har förlorat – när och mot vem nämns inte, som om det vore alltför känsligt – är han pank och arbetslös. Han är möjligen suspekt i omvärldens ögon, men frågar retoriskt: "Vem har inte ett brottsregister i dag?" Han besvara sin egen fråga: "Bara sådana som har gömt sig under både krig och fred."

En vän från armén, en fixare som hjälper gamla kamrater till en ny tillvaro, ordnar en jobbintervju åt Richard. Företagsledaren Zapparoni behöver en säkerhetsansvarig som inte är rädd att smutsa ned händerna. Zapparonis företagsimperium tillverkar det som vi i dag kallar nanorobotar, men också robotar i mänsklig storlek, som ersätter skådespelare på film. Hos Zapparoni finns inga fasta arbetstider, och det betyder att du jobbar jämt, som i Dave Eggers satiriska Google-roman "The circle".

Richards väg till intervjun avbryts av så många återblickar till hans tid som kavallerist att arméminnena framstår som romanens huvudspår. Åren när han var elev på krigsskolan var de bästa i hans liv: "Musklerna blev hårda som stål och renades på en erfaren smeds städ från alla slaggrester." Richard föraktar män som inte kan rida – och hela den moderna efterkrigsvärlden, för att den saknar "tukt och disciplin".

Under en paus i intervjun blir han lämnad ensam i Zapparonis trädgård, och det är då han ser bina. Mekaniska insekter är ett dyrt sätt att samla in honung, inser han – möjligen är nanorobotarna konstruerade för andra, mer sinistra ändamål. Scenen med bina sitter som en oslipad diamant mitt i en roman som är förvånansvärt oengagerat skriven. Metaforerna är ofta hämtade från ett klichéförråd som jag inte trodde att någon med Ernst Jüngers aristokratiska hedersbegrepp ville sätta sin fot i.

På slutet kommer dock en scen som visar att Jünger kan mer än att hylla stålmuskler. I ett verkligt slagsmål, i det här fallet mellan pojkar, finns inget att idealisera. Jünger får med allt: ledarkulten, den inlärda kollektiva fientligheten, avvikaren som får stryk av båda sidor.

Och Richard? Han blir anställd.