Rysk tragiker drev seklets misär framför sig

Den ryska poeten Marina Tsvetajevas vuxna liv ramar in den period av den ryska historien som kännetecknas av särskilt omfattande tragedier. Hon föddes i en välmående, bildad familj i dåvarande Tsarryssland, men tvingades efter revolutionen genomleva svält, fattigdom och en lång period av kringflackande exil. När hon återvände till Sovjet i samband med andra världskrigets utbrott hade hon bara två år kvar att leva: 1941 tog hon sitt liv, utblottad och insnärjd i Stalinregimens angiverisystem.

Med sin mångskiftande stil, som sammanför en stram symbolvärld med ett särskilt gehör för känslornas kraft, stakade hennes författarskap ut en egen väg mellan tidens två stora ideologier. Som hustru till en vitgardist tog hon tidigt avstånd från bolsjevismen, men hennes kontakt med Sovjetförfattare under exilen gjorde att hon inte heller fann sympatier bland emigrantförfattarna. Hennes relation med Sergej Efron varade från flykten till makens avrättning i samband med återkomsten, men Tsvetajeva fann mycket av sitt poetiska utlopp genom de passionerade romanser som hon hade vid sidan om äktenskapet.

En av dessa romanser, den kortvariga och eldiga historien med Konstantin Rodzevitj i Prag i början av 1920-talet, sägs vara bakgrunden till "Bergsdikt", som nu, tillsammans med "Trappdikt", ges ut i nyöversättning av Tora Lane. I täta strofer griper Tsvetajeva an två skarpa arketyper, berget som sorgens utflöde och trappan som utsatthetens skådeplats. Av dessa är särskilt den förra en stark, nydanande diktsvit, från sin inledande, förtvivlade skälvning till epilogens melankoliska hyllning till kärlekens enhet. Däremellan strömmar ett olyckligt begär i melodiska, fyrradiga strofer:

Lidelsen är inte påhitt och saga,

den är sann – men håll inte kvar!

Åh, vi skulle aldrig kunna vara

som ett enkelt älskande par!

Åh vi skulle aldrig som andra:

bara en kulle, en ås ...

Genom dragningen till avgrund,

sägs det, mäts bergens nivå.

"Bergsdikt", och i synnerhet den än mer fonetiskt betydelsebärande "Trappdikt", är inte lika rättframma som Tsvetajevas senare verk. Här finns trots det en genomgående linje, vackert utmejslad likt de stora modernistiska diktcyklerna från samma tid, som strålar självsäkert ut från den glödande smärtpunkten. Tora Lane har haft ett stort arbete med att väga innebörd och symboler mot versens ursprungliga rim och ljudliknelser. Det säger sig självt att kompromisser krävs. Bara en sådan sak som ryskans kasus, för oss främmande, kan ställa till det – lyckligtvis, som Lane påpekar i sitt förord till "Bergsdikt", har likheten mellan goré (lokativformen av berg) och góre (sorg) en nästan rimmande motsvarighet i våra berg och sorg.

"Trappdikt" skrevs i franska Saint Gilles-sur-vie 1926, några år efter tiden i Prag, men idén sägs vara hämtad från ett bostadshus i Paris. Det är en på sätt och vis vildsintare, mer omstörtande dikt än "Bergsdikt". Här låter Tsvetajeva den symboliska trappan verka som socialt och politiskt gränslandskap, med en direkthet som leder tankarna till Bertolt Brecht. Liksom "Bergsdikt" är den ett slags klagovisa, men med samhällets kollektiva hjärta som diktens pulserande mitt. Trappan slamrar, maler, gnisslar och tuggar. Ett maskineri som driver det nya århundradets misär framför sig. Ingen av de två böckerna har förlorat sin aktualitet.