Oemotståndlig trädgårdsbok

Vad det är? Vete tusan. En blandning av praktisk trädgårdsbok med längtansfyllda foton, politisk vänsteressä, poesi och kulturhistoria.

Estetiskt påminner den om Lars Myttings ”Ved” och Bea Uusmas ”Expeditionen”. Här finns hängivenheten, den smittande nyfikenheten och de instuckna sidohistorierna och faktarutorna. På det får vi Greiders egna dikter och foton.

Det är oemotståndligt. Även om insticken faktiskt ibland hugger sönder läsningen en smula. Kanske skulle de placerats mer mellan styckena än mitt i?

Greider är ett unikum i svensk offentlighet. Han är poet, han twittrar, han är entusiastisk trädgårdsodlare och föreläsare och dessutom, mitt i allt annat, politisk chefredaktör för Dala-Demokraten. De flesta debattörer som jobbat sig upp till en position i tv-soffor och debattforum brukar sluta sina slitsamma jobb på redaktion och bli fria skribenter. Så icke Greider.

Han stretar på och finner kraft i trädgården.

Men varm hand leder han mig runt i sin dalaträdgård i kärv växtzon (5–6) vid bygatan i Dala-Floda. Bygata. Bara det.

Han delar in sin nya bok i kapitel efter årstiderna. Vinterkapitlet är mest oväntat. Greider ser sin trädgård, inte bara då den blomstrar. Snön lägger sig över växterna och bildar skulpturer, påpekar han, och visst, nu när han säger det så ser jag det också för mitt inre öga. Han trampar inte runt överallt för att den vita skönheten ska få bestå. Han låter bli att klippa fröställningar så att snön kan bygga konstverk på dem.

Det finns en omsorg i allt, i förlängningen om jorden och klimatet. Han slår många slag för odling på skolor och förskolor, universitet och äldreboenden, stadsodling i ett hörn av alla parker. Arbetstidsförkortning, arbetstidsförkortning, arbetstidsförkortning och mer tid till det fria arbetet; att odla och laga sin mat. Hälsosamt och tillfredsställande.

Det är intressant, utmanande och kanske orealistiskt. Eller inte!

Så följer jag honom genom våren med ambitiösa försåddsprojekt och närmast gulligt pyssel med groddar och plantor, genom den blommande sommaren, och vidare in i hösten med skörd och tid för tanke. ”Jag blir utopisk på hösten” , skriver Greider, ”utopismen är ett av de många ekon som hörs genom trädgården. Vem vet, kanske är det till sist mest för sådana paradisiska ekon från framtiden som jag verkligen älskar att odla min trädgård.”