På ren och skär ellerströmska

Ellerströms

En dagstidning som förra året ville ragga läsare kallade stora delar av sitt innehåll ”berättelser”.

Fiktionen håller på att äta upp människan. Det massmediala påbudet ”man måste läsa böcker” får en att tänka på ett äldre dito om 6–8 brödskivor dagligen.

Frågan är vilket bröd? Vilka böcker?

Och där är det lätt att kliva över till Jonas Ellerström med mångårig verksamhet som förläggare, översättare, författare och poet bakom (och framför) sig.

Sammanfattningsvis kan han kallas hängiven poesiförfäktare.

– Poesin är för mig det renaste tilltalet, den uttrycksform som jag tycker är mest direkt och sanningsenlig. Romaner och noveller är berättelser, de är med nödvändighet lögn, har han sagt i en intervju.

Inte utan att det ”rena tilltalet” hägrar i denna tegelstensvolymernas tidevarv när även nyheter skriks ut med krigsrubriker oavsett innehåll.

Två ganska nyutkomna essäsamlingar, ”Under tidens yta” (2014) och ”Hemlängtan ur världen” (2015, se även fotnot) präglas av Jonas Ellerströms missionerande för poesin och lyfter bland annat fram de något glömda poeterna.

Men det purfärska, vackra och tunna häftet ”Monoceros” innehåller egen poesi.

Kommentaren ovan, den om det sanningsenliga, bär här syn för sägen. Författaren tar med läsaren till exotiska platser (i geografin, rymden, djurvärlden) som i denna prosapoetiska tolkning dock inte känns främmande alls.

Med lätt hand – för så tycks det – tecknar Jonas Ellerström det kompakta såväl som dess motsats. På ett ställe beskrivs tystnadens olika ansikten, så exempelvis skogens ljudlöshet – men helt tyst blir det aldrig där – och en tom industrilokals: ”De tunga, orörliga maskinerna strålar sakta ut tystnad”.

Två korta dikter får stå för det typiskt ellerströmska. Först en käftsmäll light:

Den höga porten sluter sig

inför din blick. Med obönhörlig kraft

men utan ljud glider dörrarna ihop.

Och lång tid efteråt vet du inte om

du nekats inträde eller

hindrats komma ut.

Och så en påminnelse om möjligheten att själv välja perspektiv:

Nej, detta är inte det nya året.

Jag har valt ett annat år, ett äldre,

ett år med tretton månader

i vilket jag flyr undan klockor och kalendrar

och upprättar min egen tid.

Rummet vidgas. Visarna saktar in.

Om än inte renodlad brukspoesi kan den inte sägas vara särskilt esoterisk. Man får inte heller en ”berättelse” att tugga i sig – nej, här underlättas för läsaren att tänka mellan raderna och åter inse att det lilla och stilla egentligen är det stora och riktigt rörliga.