Den reformerade superskurken Gru Àr tillbaka. I "Dumma mej 3" upptÀcker han att han har en tvillingbror med skurkaktiga ambitioner. Prilliga detaljer rÀddar en vattnig story, som gÀrna kunde ha fokuserat mer pÄ barnen.
Det finns historier som blir fullÀndade pÄ första försöket, som borde knytas om med sidenband och stÀllas in i det lÄsta vitrinskÄpet. En sÄdan berÀttelse Àr "Dumma mej" frÄn 2010, om superskurken Gru som adopterar tre smÄ flickor för att begÄ ett spektakulÀrt brott _ men döttrarna lÀgger rabarber pÄ hans hjÀrta och fÄr honom att lÀmna den kriminella banan för ett liv som superfarsa. Dum blir snÀll, och sÄ Àr sagan slut.
Eller det hade den varit, om det inte vore för Hollywoods uppföljarmani. 2013 kom "Dumma mej 2", med snÀll-Gru som motvillig medlem i brottsbekÀmpande Antiskurkligan. TvÄ Är senare var det dags för spinoffen "Minioner", dÀr filmskaparna fokuserade pÄ Grus skojiga hantlangare _ kanske hade de Àntligen förstÄtt att en skurk som har blivit snÀll inte Àr nÄgon sÀrskilt spÀnnande skurk.
Eller inte. För nu kommer "Dumma mej 3", dÀr trÄk-Gru möter sin skurkaktige tvillingbror (med Runar-frisyr) som med valpig charm och smicker försöker fresta honom att Äteruppta sina brottsliga vanor. I andra Ànden av dragkampen finns Grus agentfru Lucy, som dubbelarbetar med att hÄlla sin man laglydig och med att förvandlas till prÀktig morsa till sina nya döttrar.
Det Àr sÄ vattnigt det kan bli, storymÀssigt. Det som rÀddar filmen Àr detaljerna, uppsjön av prilliga pÄhitt som trots allt har hÄllit publikens intresse levande i sju Är. Fantastiska miljöer, galna uppfinningar och finfina slapstickögonblick rÀcker för att man inte ska ha sÀrskilt trÄkigt alls, och minionerna Àr i fin form med musikalnummer i formation och en spektakulÀr fÀngelseflykt.
Styckets storskurk Àr ocksÄ kul: en tv-stjÀrna frÄn 80-talet som lever kvar i gamla tider _ en Tom Selleck-epigon med hockeyfrilla och axelvaddar som övermannar sina fiender genom att spela Van Halens "Jump" pÄ magsynth.
Det Àr förstÄs en flört med vuxenpubliken, som i viss mÄn sker pÄ barnens bekostnad. NÀsta gÄng (för det lÀr bli en nÀsta gÄng) hoppas jag att flicktrion fÄr kliva fram i förgrunden, och att vi fÄr veta mer om dem Àn att minstingen Agnes verkligen, verkligen Àlskar enhörningar. (TT)