En alldeles särskild glädje

”Dom har alltid sagt att jag var fel. Men jag har alltid vetat att jag är rätt”. Naturkraften Silvanas egna ord inleder filmen och på pappret är det mycket som är ”fel”: Hon är homosexuell, kvinna, vit men med arabiska rötter och tar plats på en manligt dominerad arena. Och ändå är hon så enormt rätt. Det går inte att överskatta hennes position som revolutionär inom hiphopen och feminismen i Sverige i dag.

I filmen får vi följa artisten från 2014 och röjiga undergroundspelningar till Grammisgalan och proppfulla spelningar med gråtande fans som kan varenda textrad.

Suget är så stort efter det som Silvana representerar och inspirerar till. Hon blir snabbt en härförare och hon siktar på framtiden. Det är så uppmuntrande att höra hennes respons när hon blir tillfrågad om homofobi, hon bara utbrister ”vi är så över det, jag behöver inte ens rättfärdiga mig”.

Filmen skildrar henne i mäktiga iscensatta poser och bygger effektivt en förhöjd känsla. Men Silvana Imam är trots allt en människa. Och det är när filmen visar hennes mänsklighet, med små tics, egna osminkade mobilfilmer och ett närmast oundvikligt sammanbrott som bilden av henne djupnar.

En mycket viktig del av filmen handlar om kärleken mellan Silvana Imam och Beatrice Eli, eller Elimam, som en del fans kallar det numera etablerade powerparet. Kameran är med när de träffas för första gången. Innan dess har Silvana varit helt öppen med att hon är kär i Beatrice, som hon knappt känner. Man förstår precis vad som står på spel. Silvana har alla känslor utanpå kroppen och försöker ta kontakt utan att riktigt lyckas. Så räcker Beatrice Eli över en bekräftande öl. En stund senare lägger hon nästan omärkligt armen om Silvana. Och sedan är det på något vis klart. Det är magiska bilder.

”Silvana – väck mig när ni vaknar” är en mycket välgjord känslobomb som förutom att den skildrar en smart, sammansatt och superintressant människa och artist också riktar ljuset mot hennes fans, som tillsammans med henne utgör en större berättelse om motstånd. Det är en alldeles särskild glädje som sprider sig i hjärtat när man iakttar dem. (TT)