Musik som vill något

30/10

Tänk dig Jokkmokks-Jokke som har knaprat i sig ett elektropop-piller. Tänk sedan en gång till. Sofia Jannok är artisten som blandar engagerad sång om samers villkor med pop- och rap-influenser. Hon sjunger på nordsamiska, svenska, engelska och blandar ibland strofer från dessa språk. Sångtekniken handlar om att följa rytmen eller skapa den, att låta en röst som förstärker klättra över takter som repeteras och som letar sig ut och fyller rummet.

Det är lätt och svårt på en gång. Lätt i hur rösten skapar vackra fraser som förbereder för nästa takt. Och lätt i hur rösten ibland trots sin styrka blir flyktig. Svårt i hur budskapen är tunga. Och svårt i hur texterna givet sitt språk inte förstås. Men att texterna blir mer rytmer än ord gör dem egentligen ännu vackrare, även om deras budskap då inte når fram. Istället är det två saker som lämnar mig oförstående: att viss del av musiken är förinspelad, och de där flaggorna med beväpnade dödskallar i samekläder som finns i fonden på scenen.

Blundar jag för det, fångas jag av musiken, trumman som håller takten, jojken som behärskat tämjer oktaverna, och kompet som för traditioner in i en nutid och framtid. Sneglar jag med ena ögat ser jag Sofia som är iklädd sameinfluerad päls och konstrasterande träningstights och sport-bh. Och öppnar jag alla sinnen, översköljs jag av den där musiken som vill något – rakast och vassast uttryckt i sången ”Snölejoninna” – och som samtidigt skapar stämningar i sin spänning mellan elektrifierade takter och jojkens röstövningar, vilka må ha en geografisk närhet till, men är ett musikaliskt jättekliv från Jokkmokks-Jokkes tjosan-tjosan-refränger.