En ung man låg med ansiktet nedåt i lager på lager av betongdamm. Armar och ben hängde slappt mot marken. Ljudet av en siren blev långsamt starkare. En ung mans stilla kropp när våg efter våg av damm fortsatte att falla … Fåglar på flykt i panik, som skärvor av en mammas hjärta över den orörda himlen. Skarpa skrik studsade mellan byggnaderna. En ung man med ansiktet nedåt … andlöst stilla.
Erik blinkade i solljuset. På toppen av trappan vände han sig om och såg klorvattnet glittra. Hans vänner var redan utanför grindarna.
”Kommer du Erik?” ropade Klara. Han nickade.
”Jag ska bara njuta lite till.”
De hade tillbringat sin första lediga dag på Tinnerbäcksbadet. Nu skulle de skynda sig till stationen.
Erik lyssnade på sin egen andning, djup och klar. Varje detalj framstod betydelsebärande och … vacker. Bleka människor badade i bikini eller shorts, tjöt och skrattade. En kråka pickade på en tillknycklad colaburk som låg intill hissdörren. Solen värmde. Han höll fram sina händer och såg hur vita de var mot solljuset, hur de längtade efter att bli gyllenbruna.
Erik såg en pojke springa mot poolkanten. Pojkens mamma skrek. Hon sprang fram och grep tag i sonens arm. Hon omfamnade honom hårt, såg ut att viska någonting i sonens öra. Mamman såg rädd ut, tyckte Erik. Rädd för vad som skulle kunnat hända en sådan vacker dag som denna? Om hon inte varit vaksam … om hon inte skyddat sitt barn så … Så hade det varit en annan typ av dag.
Mamman kramade sonen länge. Kanske viskade hon:
”Gör inte så där, hör du vad jag säger, mamma vet inte vad hon skulle ta sig till om du dog?”
Erik hade aldrig blivit så rörd över en mammas kärlek till sitt barn, men nu kände han den, allomfattande och evig. Mammans känslor ställde Eriks lycka i stark kontrast.
”Kom nu Erik!” ropade Anders. Vännerna var redan en bit bort på Hamngatan. Klara vände sig om och såg efter honom, hon vinkade och drog fingrarna genom sitt fuktiga, toviga hår. Den mjuka huden sken av solkräm och sommarsol.
”Vi måste verkligen dra nu”, sade hon, ”kommer du?”
Erik tog inte blicken från mamman och pojken. De stod fortfarande där vid poolkanten. Han lyfte solglasögonen från ansiktet så att den våta luggen lade sig mot pannan.
”Jag är ikapp er om någon minut, gå ni! Jag måste njuta lite till.”
Sekunden senare frigjorde sig pojken och sprang upp mot bänkarna igen. Erik andades ut, och gick ut genom grindarna.
Anders och Sofia hade redan hunnit en bit. Han såg Klaras linnetäckta rygg när hon skyndade efter dem, converseskorna sneda mot marken. Över axeln hängde en tygkasse. Däri låg en pocketbok som han gett henne. Hon lyfte upp sitt hår, kramade ur vattnet och lät det rinna längs med ryggen.
”Vi vill ju inte missa bussen”, ropade Klara, vänd mot Erik. Han vinkade åt henne.
”Nej, skynda på ni, jag kommer ikapp!”
Kvällen innan hade de alla suttit runt ett bord på Babettes. Han, Klara, Anders och Sofia. Sofia och Klara hade gått för att beställa varsin burgare. Då fångade Anders Eriks blick. Anders hade lyft sitt glas och de log åt sin stora lycka, nickade i tyst samförstånd.
Bakom dem låg månader av hårt arbete. De nationella proven hade ångat upp hela skolan i en ångestfylld stress. Det var över nu.
De var i detta försommarparadis. Badsjön var öppen och klarblått klorvatten glittrade i solen. Det var bara underbart! Erik tänkte på sängen som han skulle sova i under sommaren. Kanske … kunde det bli i någon annan än hans egen? Det kändes som någonting han väntat på i åratal, som ett sedan länge utfärdat löfte. Det kändes som att livet skulle börja på riktigt först då.
Tjejerna hade sagt att de var mer intresserade av en tunnhårig servitörs hund, än vad de var av dem. De hade skrattat när de sade det, så Erik var osäker på om han skulle ta dem på allvar. Ingenting kändes omöjligt. Den här sommaren kunde vad som helst hända.
Det var värt att drömma om, i alla fall.
Han ville inte att ögonblicket någonsin skulle ta slut – det var smaken av ledighet när alltihop låg framåt i tiden. Långsamt gick han längs Hamngatans smala trottoar. Han bytte sida när han såg att vännerna gjorde det. Det var mer sol på den sidan.
Han hade vuxit upp på dessa gator. Gått här tusentals gånger – in till centrum, till stationen, till skolan, till simhallen. Men ingen dag hade varit så kontrastskarp som denna. De andra var alldeles för stressade. Det tog bara sjutton lugna minuter att gå till stationen härifrån. Ni hinner njuta, tänkte Erik, vi har tid.
En buss fylld av tysta, nedböjda huvuden passerade honom. På andra sidan gatan stod ett ungt par lutade över en barnvagn med en arm runt varandra. Någon gång, tänkte han. Paret rätade på sig och gick vidare.
Koltrasten gav inte upp hoppet. Sången fyllde vårluften. Erik tyckte att sången lät som en splittrad kristallvas. Han undrade om han var ensam om att uppfatta sången så.
Dofterna från staden fläktade mot honom. Var det kanelbullar? Blandat med cigarettrök? Blandat med klorvattnets löfte om ledighet …
Han tog två djupa andetag för att minnas allt. Vännerna stod och väntade på att gå få över Drottninggatan. Han nådde då Ådalagatan. Gatan var tom. Ingen var där. Mer än han.
Under vad som kändes som en lång stund passerade han gatan och tänkte på kristallvaser och koltrasthonor.
Han visste inte vad han uppfattade först. Skriken … Eller det existensutplånande, aldrig upphörande ekot av en explosion? Eller om han först kände … en infernalisk kraft som lyfte honom – hela hans kropp och själ, alla hans minnen och drömmar – högt upp i luften. För att sedan obarmhärtigt släppa ned honom med en duns bland rasmassorna. Med slappa vita händer. Som aldrig blev gyllenbruna igen.
Såg han byggnaden rasa som om den inte vore mer än en koltrasts sång? Såg han hur plåttaken knycklades ihop som en tom colaburk? Såg han hur balkonggolven förvandlades till flyende kråkor av betong? Såg han tygkassen med en pocketbok i, slängas långt bort, när en flicka sprang mot det sjunkande dammolnet? Skrikande.
Såg han rädslan fortplanta sig hundratals kilometer i varje riktning, sms:en som frågade: är ni alla okej? Såg han alla inneboende förhoppningar om att mänskligheten var oskyldig, om att det var värmen som var skyldig?
Han såg ingenting. Alla var inte okej. För en ung man låg med ansiktet nedåt i lager på lager av betongdamm … andlöst stilla.