Det började bra.
Det började med att jag frågade dig om du ville ta en promenad.
Det började med att du sa ja.
Du frågade vart jag ville gå och jag svarade ”Ingenstans. Överallt. Vartsomhelst, så länge du tar mig härifrån.”
Jag frågade om du hade en riktning i åtanke och du pekade uppåt, så vi vandrade runt, lät vinden styra oss i vår jakt på en plats som kunde föra oss upp över hustaken, högt över alla vardagliga problem.
Vi pratade om allt och inget. Om viljan att ta oss härifrån, liksom den vilja som tagit oss hit till att börja med. Om längtan efter något större, och saknaden av något mindre. Om hur hopplöst allt kändes, och hur vi bara ville fly ifrån alltihop. Om hur det kändes som att vi ensamma slogs mot världen och alla dess förväntningar. Det kändes som att du förstod mig. Som om jag äntligen hittat någon som såg på världen genom samma ögon som jag.
Det gick fort efter det. Det var bara den första av många promenader, det första av många samtal. En varm dag i september hittade vi slutligen en kulle i utkanten av staden, från vilken man kunde se allt, hela det område som utgjorde världen vi levde i. Det blev vår plats. Platsen för vår första riktiga dejt, vår första picknick, vår första kyss. Platsen för vårt första ”jag älskar dig”.
Men det fanns många andra platser som också kom att tillhöra oss. Våra lägenheter, även om din snabbt tycktes bli mer vår än vad min var. Kaféet runt hörnet från campus, där vi spenderade så pass mycket tid att de lärde sig våra beställningar utantill. Bänken i parken, under skuggan av den stora eken, där vi ofta satt, så nära varandra vi kunde, utan att prata eftersom vi inte behövde några ord.
Det började verkligen bra. Jag önskar så att det hade varit tillräckligt för dig.
Nu står det om oss i tidningarna. Jag får samma fråga om och om igen. ”Varför? Varför gjorde du det?”
Vad de inte förstår är att det inte var jag som ville det här. Det var du. Det var du som sa stopp, du som valde att avsluta det vackra vi hade. Det var du som gjorde mig illa, inte tvärtom. Det här var ditt val. Bara ditt. Jag gjorde bara det du ville.
Det började bra.
Det började med att du frågade mig om jag ville ta en promenad. Det började med att jag sa ja.
Jag frågade vart du ville gå och du sa ”följ med.”
Du pekade uppåt, och jag förstod vad du menade. Vi gick till vår plats, till höjden med utsikten över staden. Platsen dit vi gick för att fly undan verkligheten.
Det började med att du sa att du inte kunde göra det här längre. Att du inte kunde vara tillsammans med mig mer. När jag med tårar rinnande nerför mina kinder frågade varför så började du anklaga mig. Påstod att jag vägrade lämna dig ifred, som om du aldrig sagt att jag var välkommen i din lägenhet när som helst. Påstod att jag kontrollerade dig, som om allt jag bad dig om vore tvång snarare än önskemål. Påstod att jag kvävde dig, som om min konstanta närvaro inte var vad du velat ha från början. Du kallade mig en stalker, som om jag gjorde något fel genom att ständigt försäkra mig om att du mådde bra och att du hade roligt, även när vi inte var tillsammans. Som om du inte blev glad när jag dök upp för att umgås med dig och dina vänner, trots att du glömt att bjuda med mig.
Allt jag någonsin gjorde, gjorde jag för dig. Och det var så du tackade mig.
Det började så bra, men det var plötsligt inte längre tillräckligt för dig. Du ville att det skulle ta slut, så jag avslutade det. Och ja, jag kunde ha avslutat det bättre. På ett mindre plågsamt sätt. Men hade jag inte gjort det där och då, så hade jag tappat modet. Du sa att du inte kunde göra det här längre. Du hade tagit mig till vår plats, och jag förstod slutligen varför. På den plats dit vi gått för att fly undan verkligheten hjälpte jag dig att göra just det, en gång för alla. Jag släppte dig fri.
Folk säger att jag har gjort något fruktansvärt, men jag vet att de har fel. Jag vet att dina skrik, ditt bedjande till mig om att sluta, var på grund av rädsla för det okända. Jag vet att det inte betydde att jag gjorde något som du inte ville. Du sa att du inte kunde göra det här längre, och jag visste att det var livet du pratade om. Jag förstod vad du menade när du bad mig att släppa dig fri.
Jag saknar dig så. Ibland undrar jag om jag gjorde fel, men jag vet att det var vad du ville, och jag skulle inte sakna dig mindre om jag visste att du fanns därute någonstans, ensam och förtvivlad utan mig. Jag vet att jag gjorde dig en tjänst. Det känns just nu som att hela världen tittar på mig, på oss, och bara ser hur fult allting slutade. Det är så folk kommer att minnas oss, minnas vårt förhållande.
Men inte jag.
Jag kommer alltid att minnas hur bra det började.