Det hade varit så mycket enklare om det hade drabbat mig. Jag hade kunnat hantera det och oddsen skulle varit bättre. Jag hade ju i alla fall hälsan på min sida.
Nu satt jag där, bredvid den lätt lutande sängen, och bredvid min magra pappa. Han såg så liten och skör ut – han som brukade bära tunga matkassar och bära upp mig till sängen när jag somnat i soffan. Nu orkade han knappt bära upp sig själv.
Han hade magrat. Diet, sa han. Det var en speciell diet och han behövde ju förlora ett par kilon.
Vi ifrågasatte inte, utan nickade uppmuntrande istället. Han började fixa i trädgården. Min lillasyster skulle ta studenten och den skulle vara i tipptopp skick. Han hade hyrt partytält och beställt mat som skulle räcka i veckor. Ingen av oss misstänkte någonting. Hur skulle vi veta? Vi hade fullt upp med vårt eget. Min pojkvän gjorde slut till och från, mammas chef hade hamnat i trubbel med banken, min lillasyster pluggade ända in i det sista, och så var det med det.
Jag vaknade kallsvettig. Något kändes fel, riktigt fel. Jag slängde av mig täcket och stapplade ut i badrummet. Några svettdroppar syntes på min panna och jag andades högt. Jag drog på kranen, vattnet sprutade ut och jag slängde vattnet över ansiktet. Något var fel.
”Grattis!” Jag kramade om min lillasyster. Hon hade en vit kostym med matchande studentmössa. Hon fullkomligt strålade och höll stolt upp skylten. Mamma fotograferade medan pappa höll sig i bakgrunden. Överallt hördes tjoande studenter som poppade champagneflaskor kors och tvärs. Hela tjocka släkten turades om att krama henne och gratta henne på den stora dagen. Vi tittade på henne när de åkte runt i lastbilarna, vinkade glatt till henne och såg lyckan i hennes ansikte. Studentmottagningen som följde höll sådan toppklass att vi undrade om pappa inte borde säga upp sig från sitt jobb som säljare och bli party-fixare istället. Tal hölls, glas klingade mot varandra och min syster dansade runt bland blommor och presenter. Pappa skjutsade henne till studentfesten hennes klass anordnat medan vi andra stannade hemma och städade upp.
”Det är cancer.” Tystnad. Jag stirrade rakt fram. Den ljusa väggen stirrade kallt tillbaka på mig. Doktorn fortsatte prata, men allt jag hörde var ett konstant surr. Händerna kändes helt plötsligt för stora för min kropp och min strupe kändes minimal. Hur andas man? Hur andades man egentligen? Det kändes som klorid spred sig i kroppen och som om det här var en dålig film. Doktorns mun rörde på sig men jag kunde inte förmå mig att försöka förstå vad han sa. Han log uppmuntrande och jag kunde inte förstå varför. Det kändes nästan som ett hån att sitta och le när min pappa var döende.
Jag stod ensam kvar i hallen. Han hade gått, utan att yttra några fler ord. Otrogen. Han sa att jag inte varit tillräckligt närvarande, inte gav honom någon uppmärksamhet. Allt handlade plötsligt om min pappa. Jag stirrade på honom, oförmögen att säga något. Det slutade med att han gick, lämnade mig ensam. Vad skulle man säga när man inte ens visste hur man pratade längre? Hur formade tungan sig när man pratade? Jag visste ingenting längre.
En dag så fanns han inte mer. Hans bröstkorg slutade röra på sig och hans hand blev kall. De sa att han förmodligen bara somnat in, ingen smärta eller ångest. Bara en tupplur man aldrig vaknar upp från. Den dagen sken solen, men dagen kändes ändå så mörk. Jag stod vid dörren och tittade på honom. Han hade sjunkit ihop som en fotboll utan luft. Det var ett skal av vad han en gång varit. Det tog 10 minuter innan jag vågade gå fram till sängen och känna på hans kalla kind. Av någon anledning fick jag för mig att min beröring skulle få tillbaka honom, precis som i en film, men ingenting hände. Jag såg hans grånade hår ligga över pannan, hans buskiga ögonbryn och krokiga näsa. Han var inte längre pappa som stod i köket och gräddade våfflor en söndag och lyssnade på Svensktoppen. Han skulle aldrig få bli morfar eller få se oss gifta oss. Jag kunde inte sluta gråta. Tårarna vägrade sluta komma och jag visste inte hur man skulle kunna leva så här: leva med tårar konstant rinnande nerför ens kinder.
Jag satt längst fram i kyrkan. Tomhet. Prästen talade och musik spelades. Jag stirrade på kistan. Där i låg han. I den där jävla träkistan hade de tryckt ner det sista som fanns kvar av min pappa. Min pappa som alltid blåste på mina skrapsår, gav mig en chokladkaka när jag var ledsen, bar mig på sina axlar när jag inte orkade gå längre och som alltid hade gett mig en uppmuntrande klapp på axeln för att orka kämpa på ännu lite till. Jag behövde den där klappen just nu, men jag fick ingen klapp. Istället stirrade jag på den där kistan som tycktes vara så fruktansvärt löjlig. Vi skulle säga våra adjö framme vid kistan men mest av allt ville jag slå sönder den och skrika. Var är rättvisan? Var är logiken? Gud hit och Gud dit, om han nu var så allsmäktig kunde han väl hitta ett botemedel mot cancer? Jag la rosen på kistan och kände tårarna mot mina heta kinder. Det fanns de i min ålder som hade gammelmormor och gammelmorfar. Jag fick inte ens ha kvar min pappa.
Det skulle ha varit jag. Det hade varit så mycket enklare. Tanken förföljde mig. I lite för hög hastighet svängde jag in på kyrkogården och ställde cykeln vid stenmuren. Jag brydde mig inte om att låsa cykeln, jag bara lämnade den där. I cykelkorgen låg de gula krysantemum som jag hade tagit med mig. Papperspåsen prasslade i mina händer när jag med bestämda steg gick mot kullen bakom kyrkan. Där låg han. Min lilla pappa.
”Hej du”, sa jag med svag röst och lät min hand glida över den kalla stenen. Jag lät den ligga kvar där, lät kylan från stenen omfamna min torra hand som flagnade. Med en liten duns föll jag ned på knä framför. Jorden fuktade mina jeans och skulle lämna stora fläckar. Med skakiga händer plockade jag upp blommorna ur papperspåsen och satte ned dem bredvid. Fingrarna gled ned i den mulliga jorden och skapade gropar åt blommorna.
”Jag har med mig blommor”, fortsatte jag. ”Krysantemum. Precis som dem vi såg på semestrarna i Skåne, minns du det?” Tårarna pressade bakom ögonlocken och jag försökte konstant blinka bort dem. Jag svalde hårt och försökte samla mig. Men om sanningen skulle fram så sög det här. Det var ett helvete att han låg där istället för att sitta bredvid mig och prata om det här med mig. Jag tog bort plastkrukan, satt ner blommorna och hällde på vatten innan jag skyndade mig därifrån igen. Jag slängde mig på cykeln och trampade fort därifrån. Tårarna forsade nerför kinderna och jag kunde inte se vägen framför mig. Det blir bättre, det blir bättre…, intalade jag mig själv men undrade när det skulle vända.
Tröttheten var konstant. Jag degade i sängen medan mobilen pep till varannan minut. Pip. Pip. Pip… Jag hade ingen ork att kolla vad de skrivit, ännu mindre till att svara… En dag skulle det vända. En dag skulle jag skratta och le igen. En dag skulle smärtan inte ta över allt. En dag skulle jag orka ta bort hans telefonnummer från min mobil. En dag…
Solen stod högt på himlen och molnen såg ut som sockervadd. Ett halvår hade passerat och livet fortsatte – precis som för alla andra. Jag fick aldrig tillbaka min pappa och det var aldrig jag som blev sjuk, även om jag hade önskat det. Saknaden värkte fortfarande inom mig, men något hade ändrats. Jag hade hittat en kraft inom mig som jag inte visste att jag hade. Man överlevde fast det kändes som revbenen krossades och skar in i lungorna. Man överlevde trots det totala mörkret som omfamnade en. Man överlevde fast en del av en dog. En dag skulle allt vända, även om man aldrig trodde det eller att den dagen någonsin skulle komma. Men så en dag, så kom den dagen. Plötsligt vände det och man orkade fortsätta leva. När man överlevt det värsta som kan hända en människa så kom nästa del, livet efter. Och livet efter började nu.