Allt såg oskyldigt ut i början. Camilla vaknade ibland tidigt på morgonen vid fyra-femtiden av att det kittlade lite bakom revbenen, som om hon höll på att skratta eller hosta.
Kittlingen smög sig försiktigt in i drömmen och väckte henne. Hon låg helt vaken och stirrade på de darrande skuggorna i taket. Det gick inte att somna om. Hon suckade och satte på kaffe. Åtminstone kommer hon inte för sent till jobbet som vanligt. Hon är tyvärr en riktig tidsoptimist – duschar för länge, sminkar sig för länge, äter frukost för länge eftersom hennes tankar alltid vandrar någon annanstans. Sedan brukar hon springa till bussen och svära åt den långsamma gamla hissen (när fan ska de byta ut skiten?!) och folk som står i vägen. Mardrömmen brukar fortsätta på kontoret. Camilla kommer in lite för sent med en skyldig min, mumlar otydliga ursäkter och hoppas att chefen inte ser henne. Men nu hade hon all tid i världen på sig. Det kändes skönt och märkligt samtidigt. Att komma till jobbet en timme tidigare och märka allas förvånade blickar.
Men kittlingen tänkte inte försvinna ens när Camilla skulle ha sovmorgon. Den har hon längtat efter och förtjänat. Efter en hel vecka utan förseningar och skitmat (Camillas favoritchips och Cola) kunde hon belöna sig med att sova till tolv, ett eller varför inte hela dagen? Förväntansfull blundade hon på kvällen och vaknade prick klockan fyra. Kittlingen blev starkare, gjorde nästan ont, som om något levande rörde på sig inne i hennes bröst. Camilla blev orolig. Hon har alltid varit hypokondrisk. En gång kunde hon inte somna på tre nätter i rad, bara tittade skräckslaget på en misstänkst leverfläck på handleden och läste alla artiklar om cancer som hon kunde hitta på nätet. Hon började googla sina symtom. Vad kan det vara? Är det lunginflammation eller ännu värre... hjärtinfarkt? Varför har hon inte slutat röka? Det är ju bara dumt, hon avskyr den äckliga cigarettsmaken i munnen.
Hon tog ledigt från jobbet och gick till vårdcentralen. Det tog evigheter att lämna alla möjliga prover. Alla värden var helt normala. Men den unge snygge läkaren som lyssnade på hennes hjärta hörde några konstiga ljud. Därför insisterade han på kardiogram och röntgen. När läkaren kom tillbaka med röntgenbilden såg han fundersam ut:
– Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv! Det ser ut som...
– Vad är det, doktorn? frågade Camilla. Nu var hon jättenervös.
– Kolla själv!
Han visade upp bilden, på vilken man kunde se en växt mitt i lungan. En riktig liten växt med små löv som fastnade bland revbenen.
– Vad är det? Är det...ett skämt? Camillas röst bröts. Hon mådde illa. Det gick inte att andas, det var för kvavt i rummet.
– Nej. Varför skulle jag skoja? Det verkar som du har en växt eller snarare en blomma i din lunga. Men det finns ingen medicinsk förklaring...
Camilla hade svårt att förstå honom. Hon hörde bara enstaka ord som inte hade någon betydelse.
– Kan du ta bort det? Jag vill inte leva med det här!
– Vi får nog vänta med att operera bort det. Ditt fall är unikt. Först måste vi förstå om det finns någon fara för ditt liv och hälsa. Nu är alla dina värden helt okej. Jag ska följa upp dig och samtidigt snacka lite om dig med mina kollegor. Kan du komma hit om en vecka? Går det bra?
Camilla orkade ingenting. Kanske borde hon ha gråtit och krävt att han skulle undersöka henne igen tillsammans med andra läkare. Men plötsligt kände hon sig totalt orkeslös. På väg hem köpte hon lösgodis och kvicknade till först hemma när hela den stora burken var tom.
Hon kände den jävla blommans närvaro jämt, kunde aldrig slappna av. Blomman växte snabbt, snart nådde löven nästan upp till halsen. De kittlade hennes struphuvud så att hon jämt ville nysa. På kvällarna blundade hon hårt men sömnen kom aldrig. Hon räknade dagarna till läkarbesöket. Men skulle det egentligen förändra något? Vad kan en läkare göra i den mest absurda situationen i världen?
I brist på sömn hällde Camilla i sig massa kaffe på jobbet, för att överleva timmarna på kontoret där hon gick längs oändliga korridorer som en zombie. Kollegorna trodde nog att hon var hög och snackade skit bakom hennes rygg.
Varför händer allt det här just nu när Markus äntligen verkar vara intresserad av henne? Hon kan inte ens säga hans namn högt. Hon kommer säkert att rodna om hon gör det. Det är helt obegripligt varför hon är så kär i honom. Han är inte ens hennes typ, snarare tvärtom. En typisk vanlig svensk kille som sitter vid bordet bredvid på jobbet. Även hans efternamn är så tråkigt och typiskt svenskt – Larsson. Men det var något med hans osäkra leende, hans förmåga att bli barnsligt förtjust i allt från Ungerns historia till legomodeller. Det var så spännande att inte våga se på honom och gissa om han tittar på henne.
En gång började de småprata om musik. Då blev han ännu mer barnslig och inspirerad. Musik är hans största passion i livet. Han tog med sig Camilla till skivaffären efter jobbet. Han höll skivorna så kärleksfullt och pratade massor om sina favoritband. Camilla skämdes och rodnade. Hon har alltid känt sig främmande bland vänner, som om det finns någon dold defekt i henne. Det är något som hon knappt vågar erkänna för sig själv. Hon har inget som helst intresse för musik. Camilla har läst att det finns ett speciellt ord för sådana som hon, patologiskt musikointresserade. Hon har även hittat på ett speciellt låtsasförstående ansiktsuttryck när hennes kompisar pratar om musik. Hon vill så desperat passa in, vara som alla andra och särskilt som Markus. Hela natten efter dejten lyssnade hon på hans favoritband och läste på om dem på Wikipedia, trots att det var nästan lika tråkigt som fysiklektionerna i skolan. Hon ville imponera på honom med sina kunskaper och smak, framstå som en likasinnad. Camilla piffade upp sig extra mycket framför spegeln och var nöjd med resultatet. Med honom var hon så Markusupptagen att hon till och med kunde glömma blomman.
Två dagar kvar till läkarbesöket. Fruktansvärda långa dagar. Varenda timme är en oändlig plåga. Blommans knoppar börjar slå ut. Som om någon river sönder Camillas bröst. Och det värsta är den jättestarka hypnotiska lukten. Det luktar som tusen liljor. Doften dundrar i hjärnan som huvudvärk. Camilla tar värktabletter hela tiden men huvudvärken vill inte gå över. Smärtan blir en del av henne. Hon märker att kollegor och andra passagerare på bussen undviker henne. Byter plats när hon närmar sig. Chefen undrade häromdagen om någon hade köpt liljor. Amanda - hon, idioten, med pipig tillgjord röst och slampiga kläder, himlade med ögonen och svarade att några brukar dränka sig i parfym. Camilla ville bara springa bort därifrån. För att dölja doften sprayade hon även parfym i munnen, men det hjälpte inte. Hon fick bara en bitter kemisk smak i munnen.
Hon drogs till Markus som en magnet. Kunde inte låta bli att fråga om han ville äta lunch tillsammans. När de satt i matsalen tittade han upp på henne.
– Du vet, det luktar så starkt här. Som i blomsteraffären.
Camilla satt helt paralyserad av skam. Innan hon hann tänka hörde hon sig själv säga:
– Jag vet att det är svårt, nästan omöjligt att tro på men...det växer en blomma i min lunga. Kan du hålla om mig? Jag är så trött...
Det var någon känsla från barndomen. Ett starkt omättligt behov av att få bekräftelse, att få vara accepterad och älskad som man är. Om inte han, vem annars kan förstå?
Markus satt stilla och började sedan skratta så att bitar av hans hamburgare flög i luften.
– Jag visste ju att du var knäpp. Amanda berättade. Stalkar mig överallt som ett jävla psyko...
Camilla lyssnade inte klart. Hon kastade bort sin stol och sprang till toaletten. Där stängde hon in sig.
– Jävla blomma, du kommer inte äta upp mig!
Camilla stoppade fingrarna i halsen så djupt hon kunde tills hon nådde liljan. Drog i den så hårt det gick. Hon hostade, och hostade upp blod. Sedan fanns det ingen luft kvar. Camilla föll ihop på det kalla klibbiga golvet som en urblåst ballong.