Linn Carlehed och Erik Carlberg på Sancta Birgitta Klostermuseum har haft ansvar för innehåll och text i utställningen. Det är en vandringsutställning gjord i samarbete mellan Östergötlands museum och Myndigheten för delaktighet.
På Sancta Birgitta Klostermuseum i Vadstena visas nu en utställning med titeln ”Inlåst och utanför”. Den skildrar statlig institutionsvård av personer med funktionsnedsättning. Linn Carlehed, som är pedagog och guide, tycker att det är en viktig historia att berätta i en tid som vår. Tillsammans med kollegan Erik Carlberg har hon ansvarat för text och innehåll.
– När samhällen är i kris drabbas marginaliserade grupper först och värst. Det kan börja med sådant som att språkbruket blir hårdare, säger hon.
Kvinna vid stängsel.
I utställningen görs en koppling mellan institutionsvården och idéerna om rasbiologi under andra världskriget. Ett tankemönster som inte bara fanns i Tyskland utan genom till exempel rasbiologiska institutet även i Sverige.
– Nazisterna dödade personer med funktionsnedsättningar, eller som på något annat sätt inte passade in. Här har vi en historia av inlåsning och tvångssteriliseringar.
Genom ljudinspelningar kan man lyssna till många olika röster i utställningen. Där hörs berättelser från patienter, anhöriga, vårdare och läkare.
– Här finns både det riktigt tunga och mörka och de som har ljusare minnen. Även bland vårdare och läkare finns det de som visar medmänsklighet. Vi har velat få med flera sidor.
Ung man på Vipeholmsanstalten.
Intagna, anhöriga, vårdare och läkare ger olika perspektiv på institutionsvården. I utställningen kan du lyssna på några av deras minnen.
Linn har själv fastnat extra mycket för berättelsen om Martina, som det finns en liten film om i utställningen. Ett brevinkast med texten ”Här bor jag” illustrerar den stora betydelse det hade för Martina att få bo i en egen lägenhet med hjälp istället för i grupp.
– Det var en ögonöppnare hur viktigt det är att få vara en egen person och inte klumpas ihop som om alla vore lika.
Berättelsen om Martina upplevde Linn som en ögonöppnare. Hon visar brevinkastet med texten "Här bor jag".
Den stora statliga institutionen i Vadstena var Wadstena Hospital som senare blev Birgittas Sjukhus. Där vårdades psykiskt sjuka. Utställningen fokuserar istället på de institutioner som var för personer med funktionsnedsättning, men det finns många paralleller.
– Det är en anledning till att utställningen passar in här i Vadstena, säger Linn.
Dessutom var byggnaden där Klostermuseet finns i en del av hospitalet. Patienterna flyttade därifrån i början av 1950-talet.
En annan lokal institution finns med i utställningen. Nämligen den dövstumskola som fanns på Sjögatan. I det huset är det lägenheter nu. På den tiden kallades alla döva för dövstumma, även när det var hörselnedsättningen som gjorde att de inte lärt sig tala. Historiskt har ord som dåre och idiot används för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Det var inte så laddat från början. Men så börjar det användas som ett skällsord och till slut blir det nästan bara ett skällsord. Det är som att man måste byta ord vart tionde år eller så. Orden missbrukas.
Utställningen inbjuder till samtal. Till exempel om människovärde och vad vi egentligen menar med ordet "normal". Utställningen är utformad så att den ska vara tillgänglig för alla.
Linn beskriver det som att vården hade drag av filantropi på 1800-talet. Man ville hjälpa även om man inte alltid visste hur. Dövstumskolan kan ses som ett exempel på det. Där ville man ge utbildning och möjlighet att utvecklas.
– Det spårade ur mer på 1900-talet.
Vid utställningens välbesökta invigning talade Hans Hallerfors.
– Han har arbetat på institution och sett hur det var där. Det var drabbande att höra honom beskriva det han såg. Han blev en av flera visselblåsare.
Breven som aldrig kom fram blir en illustration av hur de som togs in på institution stängdes ut från det övriga samhället.
Alla intagna skulle ha likadana kläder. Maria Segersäll har sytt upp en dräkt som visar hur de kunde se ut.
Efter invigningen har museet fått flera förfrågningar om gruppbesök med visning. Från skolor, LSS-boenden och berörda yrkesgrupper eller utbildningar.
– Det är ju ett dystert tema, men den är lätt att ta in ändå. Och den beskriver vägen mot något bättre, mot en ljusare tid.