Första april innebar även detta år till synes roliga och harmlösa skämt som även innebär marknadsföring för företag, organisationer och offentliga verksamheter. Vissa saker bör det dock inte skämtas om, exempelvis nödnumret 112.
Utöver själva skämten som håller en minst sagt varierande kvalitet förekommer även en selektiv rapportering där vissa företagsnamn nämns specifikt, medan andra omnämns via omskrivningar som ”ett företag i mejeribranschen”. Vilka avvägningar ligger egentligen bakom dessa val av vilka aktörer som uttryckligen nämns med namn och vilka som anonymiseras? Stora aktörer som TT ägnar sig åt denna blandade rapportering, som borde få den eftertänksammes ögonbryn att höjas.
Dessutom tillkommer risken att mottagaren av en nyhet eller en budskap har svårt att tolka om det verkligen handlar om ett aprilskämt eller om det faktiskt är en sann rapportering. Med tanke på hur många bristfälliga och lågkvalitativa aprilskämt som vi utsätts för i denna redan i övrigt ”fake news”-täta medievärld är risken för missförstånd uppenbar. Det handlar inte om att mottagaren är korkad, utan om att budskapen helt enkelt håller för låg kvalitet.
Det finns ingen anledning att vilja strypa den kreativitet och den underhållning som aprilskämt faktiskt kan utgöra. Den som lyckas hitta en kombination av en underliggande sanning som presenteras på ett snillrikt och finurligt sätt förtjänar beröm. En skicklig aktör inom denna ädla konst kan dessutom slå mynt av det via en lyckad marknadsföring som i längden kan få större påverkan än vad många mottagare kanske inser.
Det finns därtill även andra värden än de finansiella. Ett lyckat aprilskämt kan få människor att stanna upp i vardagen, tänka till en extra gång och begrunda ett visst fenomen i vårt samhälle. Kanske är det just denna extra lilla tanke som sätter igång en större rörelse som leder till någonting riktigt stort.
Däremot vore det önskvärt att de som planerar att använda sig av aprilskämt i förväg tänker igenom situationen och definierar syftet. Varför ska aprilskämtet publiceras? Vad förväntar avsändaren sig att kunna uppnå på kort och lång sikt? Ligger det i linje med den övriga kommunikationsstrategin, om det finns en sådan? Vilka risker för skämtet med sig om det slår fel? Kan det uppfattas som negativt, provocerande eller till och med kränkande för mottagarna eller den som på annat sätt involveras?
SOS Alarm skämtade i år om ett alternativt nödnummer för vänsterhänta och har fått välförtjänt kritik för det. Det är i sig inget problem att en sådan aktör vågar ta ut svängarna en aning, men det hade funnits så många andra bättre sätt att uppmärksamma sin egen samhällsfunktion och problemet med busringningar än att publicera falsk information. Den var i och för sig uppenbar för de flesta och det fanns ett underliggande syfte, men risken för ödesdigra konsekvenser är för stor för att kunna motivera just det valda upplägget.
Fortsätt gärna med aprilskämt år 2020, men gör det i så fall med kvalitet och eftertanke.