Häromdagen hyllade ledarsidan den nya socialtjänstlagen (SoL) som träder i kraft i sommar. Men, även om lagens förändringar utifrån den stora bilden är väldigt bra måste vi samtidigt våga prata om det som inte är lika bra – eller till och med saknas. Två aspekter är särskilt viktiga att lyfta.
För det första handlar det om det lagliga skyddet för personer med funktionsnedsättning. Det finns en oro för att vissa insatser som i dag beviljas enligt LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – i framtiden i stället kan komma att föras över till den nya socialtjänstlagen.
Det kanske låter odramatiskt, men risken är att det urholkar en av våra starkaste rättighetslagar. LSS är inte vilken lag som helst. Den ger personer med varaktiga funktionsnedsättningar rättigheter, inte bara möjligheter. SoL ger individen rätt till skäliga levnadsvillkor, LSS ger rätt till goda levnadsvillkor. Det är en viktig skillnad.
Det finns en risk att vissa insatser kommer att bli ”frivilliga” enligt socialtjänstlagen, i stället för att beviljas som rättigheter enligt LSS. Det vore ett steg bakåt. Det är därför viktigt att bevaka så att kommunerna inte gradvis överför LSS-insatser till den nya och mer flexibla, men samtidigt mer osäkra lagstiftningen. Det behöver inte ens ske med avsikt, det kan bli så ändå.
Människor med funktionsnedsättningar ska inte behöva förhandla om sin vardag och få ett sämre liv, bara för att vi som samhälle vill göra det bättre för andra grupper.
För det andra är det en stor brist att skolan inte ingår i den nya lagstiftningen på ett tillräckligt tydligt sätt. Tidiga och förebyggande insatser är avgörande för framgång i livet, vilket gör att det är en stor brist att skolan missas.
Vi vet att många av de barn som riskerar att hamna i utsatthet eller kriminalitet har upptäckts i skolan, eller redan i förskolan. Det är där varningssignalerna ofta syns först – i närvaro, i beteende, i studieresultat – men för lite görs. Hur många gånger har man inte fått höra uttalanden som att ”vi såg redan i förskolan att det skulle gå åt pipan”? Det måste få ett slut.
Ett verkligt förebyggande arbete måste bygga på tät samverkan mellan bland annat skola, socialtjänst och elevhälsa. Här har kommunerna ett ansvar att gå längre än riksdagen, genom att själva fortsätta att arbeta övergripande och i samverkan över förvaltningsgränserna.
Avslutningsvis får det tyvärr också konstateras att frågan om återvändande för personer från andra länder har letat sig in i den nya lagen. Motiverade protester har framförts kring det, men för döva öron.
Det finns alltså flera skäl att arbeta vidare för att i framtiden göra en redan bra lagstiftning ännu bättre.