För många människor är rutiner viktiga i större eller mindre omfattning. När det gäller kollektivtrafik är förutsägbarhet och enkelhet två nyckelfaktorer för framgång, åtminstone om målet är att få så många som möjligt att använda dessa kollektiva färdmedel. Inom kort tas dessvärre ett tydligt steg åt fel håll, utifrån bristfälliga eller obefintliga konsekvensanalyser.
Under 2018 har alla som använder sig av den mycket användbara Östgötapendeln fått uppleva en positiv värld när det gäller regelbundenhet i avgångar, vilket möjliggör en förutsägbarhet för den som baserar sitt dagliga eller spontana resande på pendeltågen. Det har varit lätt att memorera avgångstiderna eftersom de har varit konsekventa, men resenärerna kommer redan i december att kastas tillbaka in i ett i-landskaos.
Digitala hjälpmedel som mobila applikationer och hemsidor är bra redskap för att motverka förvirring och frustration hos resenärerna, men de kan inte kompensera för de negativa effekterna.
Var det för övrigt någon som tänkte på hur landsbygdens invånare, som är mest beroende av den nu hotade samordningen mellan anslutande bussar och tåg, påverkas av förändringarna? Nej, knappast. Ännu fler landsbygdsbor kommer att tvingas välja bilen i stället för kollektivtrafiken, vilket i sin tur ökar risken för ännu fler nedlagda linjer på grund av för få resenärer. Konsekvensanalys, någon?
Begreppet i-landskaos grundar sig i att det kan te sig småaktigt att gnälla över några minuters skillnader i avgångstid här och där för ett pendeltåg, samtidigt som globala klimatförändringar hotar att ödelägga hela nationer och tvinga många miljoner människor på flykt från sitt hem.
Dessa två saker hänger dock ihop. I kampen för att minska utsläppen av växthusgaser är möjligheterna att använda kollektivtrafiken i stället för de enskilda bilarna ett av många viktiga inslag.
Roten till det onda är ett överbelastat järnvägsnät som inte räcker till för alla de fjärrtåg, godståg och regionaltåg som skulle behöva färdas ännu mer på detsamma. Rotens utbredning består därtill av prioriteringar som gör att fjärrtågen anses vara viktigast, vilket gör att exempelvis Östgötatrafikens pendeltåg får maka på sig.
Ett skäl till prioriteringen är troligtvis att fjärrtågen konkurrerar med det avsevärt mer miljöskadliga flyget. Detta kan i någon mån vara relevant att ta hänsyn till, men konsekvenserna av åtgärderna är inte korrekt beräknade. Om flyg är en så stor konkurrent till tåg är det andra typer av insatser för att minska flygets attraktivitet (eller för att minska dess skadlighet) som krävs för att nå förändring.
Kostnaderna för pendeltågstrafiken kan på grund av förändringarna komma att öka. Det beror inte bara på ett potentiellt minskat resande, utan även på att det behövs fler tåg. Att en ineffektiv schemaläggning ska medföra ett slöseri av både ekonomiska och miljömässiga resurser på fler fordon är inte ett rationellt tankesätt.
Att två pendeltåg enligt tidtabellen ska avgå med fem minuters mellanrum är inte annat än skrattretande. Det är knappt att tunnelbanetrafiken i Stockholms innerstad kan mäta sig med den tätheten. Här är det någonting som har kollapsat i konsekvensanalysen.