När Jimmie Åkesson (SD) sommartalade i Sölvesborg i helgen, skedde det mot en bakgrund av en sommar där Sverigedemokraterna slagit nya rekord i opinionsmätningarna.
Ingen kan vara förvånad över ett opinionsstöd för SD på strax under 20 procent. Invandringen ligger numera i topp bland frågorna väljarna anser är viktigast. Samtidigt har SD:s perspektiv under det gångna året blivit allt mer dominerande i debatten. Förändringen blir tydlig i återkommande debattinlägg från ledande opinionsbildare, som knappast kan anklagas för att vara sverigedemokrater, men som ändå anammat bilden av Sverige som ett land som håller på att falla ihop på grund av invandringen.
Att SD:s budskap på så sätt fungerar som utgångspunkt för invandringsdebatten gör det enklare för väljare att identifiera sig med partiet. Spärrarna som tidigare funnits för att rösta på SD, exempelvis partiets historia av järnrörsviftande, framstår som allt mer avlägsna.
Många i politiken frågar sig därför ängsligt hur de andra partierna ska kunna vinna tillbaka väljare från SD. Att det skulle gå genom att förorda en mer restriktiv invandringspolitik är knappast troligt. En sådan anpassning skulle tvärtom stärka SD:s position som agendasättare.
Det säkraste sättet att minska SD:s attraktionskraft är sannolikt om debatten börjar handla om frågor där partiet saknar trovärdighet. Förr eller senare kommer det att hända, men invandring lär ändå förbli en viktig fråga. Stödet för högerpopulistiska partier kan ses som en direkt konsekvens av stora samhälleliga förändringar som globalisering och mångkulturalism. I själva verket är det därför rimligt att tänka sig att 10-20 procent av väljarna kommer att fortsätta att rösta på SD.
Åkesson avslutade sommartalet med orden ”vi ska dominera samhällsdebatten, vi ska styra landet.” Hans första mål är i praktiken uppnått, det andra finns – om det vill sig illa – inom räckhåll.
Det leder till två relevanta frågor för alla som vill se en annan politik än SD:s. För det första: hur undviker vi att ge SD inflytande över politiken? Det understryker inte minst vikten av att moderatledningen klarar av att hantera den interna opinion som ser SD som ett potentiellt borgerlig stödparti.
För det andra: hur skapar vi stöd för en liberal migrationspolitik? Det kräver fler politiker som vågar utmana svartmålningen av dagens svenska samhälle, och argumenterar för att dagens liberala migrationspolitik är det anständiga valet för ett av världens rikaste länder, när vi befinner oss mitt i en flyktingkatastrof. Men det handlar också om att kunna genomföra reformer som får den liberala migrationspolitiken att fungera bättre, både i fråga om mottagningsprocessen och etableringen på arbetsmarknaden.
Sverige är ett undantag då inget högerpopulistiskt parti någonsin har haft reellt inflytande över politiken. Vi kan fortsätta vara det, om vi vägrar låta SD sätta dagordningen.