År 2000 kunde svenska konsumenter köpa en ny Volvo V70 för runt 260 000 kronor. Bilen hade bland annat en motor med 140 hästkrafter som drog runt 0,8 liter per mil, klimatanläggning, manuell, femväxlad växellåda och så kallad färddator.
20 år senare kan du för motsvarande penningvärde – runt 330 000 kr – få ganska mycket mer bil för pengarna. En bil med lika stark motor kommer idag att konsumera mindre än hälften så mycket bensin. Du kommer att få automatisk växellåda, navigationssystem, autobroms och farthållare som anpassar sig till bilen framför, filhållningssystem, bättre strålkastare och en uppsjö av säkerhetsfunktioner. Bland annat.
Hur kommer det sig att din bostad inte genomgått samma resa? Det är frågeställningen som tidigare byggchefen Mikael Anjou resonerar kring i boken “Den ineffektiva byggbranschen” (Ekerlids).
På ett seminarium hos tankesmedjan Fores (8/11) påpekade Anjou att en bostad hade kostat hälften så mycket idag som för 20 år sedan, om byggföretagen haft samma prisutveckling som detaljhandeln. Alternativt hade de, som i fallet med bilarna, haft betydligt fler och bättre funktioner. När Anjou ställer frågan till branschkollegor om vad som förbättrats i bostadsbyggandet de senaste decennierna är det ingen som har något svar att ge.
Arbetsplatsorganisationen är densamma eller sämre. Ritningar och andra bygghandlingar håller sämre kvalitet än förr. En tredjedel av en byggarbetares tid går åt till att åtgärda fel, att vänta på en annan yrkesgrupp, eller åt att flytta byggmaterial som redan flyttats en eller flera gånger.
Vissa, exempelvis Konkurrensverket, har pekat på bristande konkurrens som en förklaring. Anjou håller inte med. Sverige har väldigt många och väldigt olika byggföretag. Men de pressas i hög grad ner i samma form genom en omfattande regelflora och branschstandarder. Och eftersom så många kommuner ställer upp särkrav i bostadsbyggandet – kring allt från energieffektivitet ner till bredd på balkongdörrar – kan inga lösningar återanvändas till nästa bygge.
Inte minst drabbas byggföretagen av det som Anjou kallar Sveriges sämsta kollektivavtal. Det handlar inte främst om att lönerna är höga – vilket de i och för sig är, en 19-årig byggnadsarbetare utan högre utbildning tjänar 34 000 kronor i månaden efter ett år i branschen – utan om att de är kollektivt satta och en del av ett slags bevarat skråväsende.
Byggbranschen är för all del inte heller utan ansvar för den bristande produktiviteten. Som Anjou skriver har man exempelvis inte lyckats dra nytta av digitaliseringen.
Men på det stora hela står lösningarna på byggsektorns problem att finna i politiken. Kommuner måste sluta ställa särkrav. Spelplanen mellan parterna måste jämnas ut, regelverk – däribland plan- och bygglagen och Boverkets byggregler – måste ses över och förenklas.
Häromåret visade en rapport från Svenska Byggbranschens Utvecklingsfond att ett typiskt lägenhetshus kan byggas med 40 procent fler lägenheter till samma kostnad, om bara några förenklingar kring bullerkrav och tillgänglighetsanpassning gjordes. Problemen går alltså att lösa. Vi måste inte köra omkring i samma 20 år gamla Volvo V70. (Liberala nyhetsbyrån)
Joakim Broman