Ledare: Därför sviker partierna statens kärna

Partierna överger statens intressen för sina egna. Kampen om verklighetsbeskrivningen är viktigare än att ta itu med verkliga problem.

Presentationen av vårbudgeten visar hur partierna har förvandlats till renodlade kampanjapparater. Regering och opposition väljer ut några få nyckeltal att presentera. Pressträffarna är en orgie i inrepeterade one-liners. Den avslutande debatten i kammaren blir en upprepning av vad som redan har sagts.

Det är bilden som styr. I nya numret av tidskriften Axess, som har temat ”När staten sviktar”, diskuteras en rad akuta problem: Stöket i bibliotek och badhus. Myndigheters reträtt från glesbygden. Försvarsmaktens obefintliga förmåga att skydda Sverige från främmande makt. Det är läsvärda skildringar från olika delar av landet, som alla bottnar i partiernas växande ointresse för den politiska helheten. När blicken riktas åt annat håll drabbas det offentliga åtagandet.

Tommy Möller, professor i statsvetenskap, beskriver hur partierna lite högtidligt brukar beskrivas som *demokratins hörnstenar.* ”Politisk maktutövning kommer inte runt partierna”, konstaterar Möller, som menar att utvecklingen bort ifrån 1900-talets klassröstande får partierna att prioritera väljarmaximering framför långsiktighet.

Man kan inte förstå partiernas agerande under flyktingskrisen utan att ha med Möllers perspektiv om hur dagens partipolitik följer minsta motståndets lag. Det gäller i allra högsta grad Moderaternas hastiga sväng, från öppna hjärtan till stängda gränser på bara några veckor.

Fredrik Reinfeldt tillhör borgerlighetens mest framgångsrika politiker. Arbetslinjen lade grunden för dagens tillväxt. Hans antirasistiska engagemang är erkänt långt in på vänsterkanten. Men nya Moderaterna var också ett projekt som på kort tid behövde attrahera ett stort antal tidigare S-väljare, och den rakaste vägen gick via medelinkomsttagarnas plånböcker.

Ingen regeringschef väljer sin tids utmaningar, men i frågor som rör statens kärna måste perspektivet vara längre än potentiella väljarflöden till det egna partiet. Reinfeldts beslut att slakta försvarets budget var ansvarslöst, likaså den passiva hållningen inför välfärdens utmaningar vid ett stort flyktingmottagande.

Den ”här och nu”-mentalitet som Reinfeldt stundtals gav uttryck i regeringsställning axlas oroväckande väl av S- och MP-regeringen. Finansminister Magdalena Andersson lånar miljarder till välfärden för att klara flyktingmottagandet, men LO:s man i regeringen – statsminister Stefan Löfven – har inget mandat för jobbreformer som underlättar etableringen.

Migrationskostnaderna uppgår till mellan 70 och 80 miljarder kronor de närmast e åren. Det är utgifter som väljarna aldrig tagit ställning till, eftersom utgifterna var okända innan valet. Och som ingen kan utkräva de statsbärande partierna ansvar för, då S och M har lagt om politiken under mandatperioden.

Sverige behöver inte mindre kristänkande, utan mer.