Ledare: Du har ett ansvar som konsument – tänk innan du köper kläder

Om du gör dig av med kläder du inte längre behöver, vet du då var de hamnar? Att försöka ta reda på det har varit ett återkommande gräv de senaste åren, journalister på ett flertal redaktioner har med hjälp av GPS-sändare fastsydda i klädesplagg kunnat följa deras resa – ibland runt hela jorden.

För några år sedan kunde Breakit (3/1-2021) på så vis avslöja att returnerade kläder från de stora nätbutikerna (cirka var tredje plagg) hamnar långt utanför Sverige, på stora hubbar i Estland och Polen där paketen sorteras. Något de flesta av de granskade företagen helst talar tyst om, eftersom långa fraktavstånd leder till högre utsläpp. Att en retur skickas långt bort till returhub är dock något som bara sker i bästa fall. Mycket förstörs, utan att någon ens försöka packa om och sälja det igen eftersom det helt enkelt blir för dyrt.

Aftonbladet riktade GPS-tricket mot svenska fast fashion-jätten H&M, vars initiativ med insamlingsboxar hyllats som tecken på ett hållbarhetsarbete i framkant. Vissa av plaggen som lämnades in hamnade i Indien, där barnarbetare skär sönder textilierna med grönsaksknivar för att de ska kunna återbrukas, andra i Benin i Afrika. I princip nya kläder skickades över halva jordklotet för att antingen malas ner, eller hamna i stora textilberg.

Att textilavfall sedan årsskiftet inte får slängas i soporna låter i teorin betryggande, men med samma enkla knep avslöjar TV4 (10/3) att plagg som lämnas in eldas upp, vissa efter att först ha åkt ända till Baltikum istället för att eldas upp lokalt. Det är inte särskilt överraskande, tyvärr.

Redan innan den infördes, varnades det för att Sverige inte skulle klara att hantera allt textilavfall i enlighet med det nya EU-direktivet. Ansvaret har hamnat på kommunerna, som på många håll har svårt att klara av sin uppgift, rapporterar DN (11/3). Det är dyrt, saknas fungerande system, reglerna är otydliga. Att det på EU-nivå pågår ett arbete med att få fram lagstiftning som ger producenterna ansvar för att hantera avfallet, gör dessutom kommunerna mindre motiverade att få fram en lösning.

Men har man gjort rätt, och slängt kläderna där man ska, borde det rimligen gå att lita på att de hanteras på rätt sätt. Det är förstås en stor omställning för kommunerna såhär i början men den ursäkten håller, precis som fast fashion-plagg, inte i evigheter.

Bilden av klädbranschen som framträder är oförsvarbar, men även konsumenterna har ett ansvar. Ett ansvar att tänka igenom sina inköp, och försöka välja plagg med omsorg, så man vill bära dem länge. Inte slänga direkt när trenden dött.

Överkonsumtionen av kläder och textil är ett allvarligt problem som påverkar klimat och miljö. Stora mängder vatten, energi och kemikalier för att tillverka kläder som sedan bara används ett par gånger innan de slängs. Det är inte heller hållbart att tänka att gamla paltor alltid går att skänka, eller går lätt att återvinna om man tröttnar på dem. Hanteringen av ratade kläder är långt mindre grön och cirkulär än vad branschen gärna ger sken av. Att tänka på att plaggen riskerar hamna i enorma klädberg, eller i en förbränningsugn dämpar förhoppningsvis köplusten något.

Problemet med klädåtervinningen behöver lösas snarast, för det är smärtsamt uppenbart hur implementeringen av lagstiftningen hittills inte räcker hela vägen.