Förvaltningschefen Anders Pantzar konstaterar att ”politiken och förvaltningen varit överens om […] att rektorn på Platen själv tar beslut om det lokala idrottsgymnasiet”.
Det har uppstått en konflikt mellan politiker och tjänstepersoner när det gäller beslutet om nedläggning av lokala idrottsprogrammen i Motala. ”Vi står inte bakom beslutet” säger Per Stark (M) som är vice ordförande i bildningsnämnden.
”Vi vet att det är politiskt styrt, men vi har sagt att det skulle vara så här” konstaterar förvaltningschefen Anders Pantzar.
Vems är egentligen felet att situationen har uppstått?
Kärnan i problemet är tvådelat. Den första delen är någonting så byråkratiskt urbota tråkigt som en delegationsordning, eller åtminstone en liknande konstruktion där politikerna ger förvaltningen rätt att själv fatta beslut i olika frågor.
Förvaltningschefen konstaterar nämligen att ”politiken och förvaltningen varit överens om […] att rektorn på Platen själv tar beslut om det lokala idrottsgymnasiet”. Politikerna har alltså medvetet delegerat rätten att fatta beslut i ärendet där en konflikt nu har uppstått.
Den andra delen av problemet är tjänstepersoners fingertoppskänsla, eller snarare avsaknad av fingertoppskänsla. Förmågan att konstatera att ”även om jag får fatta det här beslutet själv så är det nog någonting som politikerna bör ta ställning till själva”. När det gäller nedläggningar borde en varningsklocka ringa hos tjänstepersoner, för att åtminstone pejla läget innan beslut fattas.
Det finns olika orsaker till att tjänstepersoner väljer att avstå från att fatta ett eget beslut, trots att de formellt får fatta det. Utöver fingertoppskänslan kan det handla om otydlighet i regelverk eller lagar, att beslutet får stora ekonomiska konsekvenser, att det finns intressekonflikter, att det finns jäv eller att det finns ett stort tryck från invånarna i frågan.
Det finns egentligen två syndabockar här, om man ska hårdra det en aning. Den ena är politikerna i bildningsnämnden, som har beslutat om att ge tjänstepersoner rätt att besluta om det aktuella ärendet på egen hand. Ger man bort ansvar på det sättet kan det få konsekvenser.
Den andra syndabocken är de tjänstepersoner som har fattat beslutet om nedläggning. Det är förvisso inte fel regelmässigt, men det hade bevisligen varit klokt att diskutera frågan med politikerna innan beslutet fattades.
Det som är oroväckande i den här historien är att dialogen mellan ledande politiker i bildningsnämnden och ledande tjänstepersoner i bildningsförvaltningen inte verkar fungera på ett önskvärt sätt.
Här finns det mer att jobba med för att skapa förtroende och samsyn mellan de olika rollerna, samt vad som bedöms vara politiskt känsliga frågor. En bättre dialog skulle gynna alla inblandade.