I helgen firade Angela Merkel tio år som Tysklands förbundskansler. När hon tillträdde posten den 22 november 2005 var utmaningarna stora. Socialdemokratens Gerhard Schröders reformprogram Agenda 2010 hade inte börjat ge resultat, industrins tillväxtmotorer rosslade och Tyskland var snarare EU:s sjuka man än Frau Europa.
Tio år senare är läget det motsatta. Även om tillväxten har bromsat in under det senaste året, och Volkswagen-skandalen klär av den tyska arbetsetiken, är Tyskland ett föregångsland.
Merkels framgångar bottnar i Schröders misslyckande. Det var *die Kanzlerins* socialdemokratiska företrädare som baxade igenom flera av åtgärderna som till sist sköt fart på ekonomin. Kostnaden? SDP förvandlades till ett stödhjul åt CDU.
När den gröna liberala tankesmedjan Fores på tisdagen arrangerade ett seminarium om tyska ”minijobs” var det med Sverige i åtanke. Gav strukturreformerna mellan 2003 och 2005 resultat? Hade liknande reformer fått fart på sysselsättningen bland svaga grupper i Sverige? Och är det politiskt möjligt?
Svaret på frågorna är ja, förmodligen och tyvärr inte.
Grundtanken i Agenda 2010 var att öka sysselsättningen med fler lågbetalda tjänster. Minijobben bygger på avregleringar av tillfälliga anställningar, låga skatter på jobb med löner som inte överstiger 450 euro i månaden, utökade starta eget-bidrag och ekonomiskt stöd för anställning av äldre.
Effekten har blivit att fler studenter och hemmafruar har tagit sig ut på arbetsmarknaden. Antalet minijobb har ökat från 5,6 till 7,8 miljoner sedan 2003, vilket fick arbetslösheten att minska trots finanskrisen. Baksidan med reformen är att 14 procent av de anställda har ett minijobb som enda anställning och därmed riskerar att fastna i uselt betalda arbeten.
Precis som i Tyskland växer den svenska arbetsmarknaden i toppen och botten. Samtidigt är konkurrensen om jobb som inte kräver en längre utbildning högre än om andra jobb, en konkurrens som ökar i takt med flyktingmottagandet.
Minijobb i Sverige löser knappast svårigheterna för nyanlända att etablera sig. Mindre än 5 000 kronor i månaden, vilket är vad man tjänar på Tysklands minijobb, är inte tillräckligt för att starta ett nytt liv. Däremot kan minijobb fungera som incitament för personer långt ifrån den ordinarie arbetsmarknaden.
”Det är ingen som säger att det blir jätteeffekter av ökad lönespridning. Problemet är att det inte blir några jätteeffekter av något vi gör”, menade ekonomiprofessor Lars Calmfors vid Fores seminarium. Han ställde en retorisk fråga till LO-ekonomen Ola Pettersson: ”Är facket verkligen ute efter att öka sysselsättningen?”
Svaret uteblev när Petterssons resonemang landade i behovet av en bättre skola. Där många hyllar Tyskland som en av få välfärdsstater som har lyckats bredda sin arbetsmarknad, ser den svenska arbetarrörelsen sitt mardrömsscenario. S är beredda att offra några tusen jobb om det är vad som krävs för att behålla LO-väljarna och undvika tio år med borgerligt styre.