EU nådde sitt apex runt millennieskiftet. Euron infördes 1999 och ytterligare integration och expansion var lika självklart som att sovjetstater kunde bli demokratier och att internet gjorde världen bättre.
Det höll fram till finanskrisen 2008. Sedan dess har kriserna avlöst varandra: eurokris, flyktingkris, brexitkris och coronakris. Tanken var att 2020 skulle bli en nystart, men istället har coronakrisen skruvat upp trycket ytterligare.
EU-länderna bekämpar viruset på egen hand, men det har rimligen mer att göra med krisens omfattning och art än att unionen inte fungerar som den brukade eller borde. Rörelsefriheten har inskränkts även inom länder och logistikkedjor har imploderat överallt. I USA tävlar delstater med varandra om sjukhusutrustning och samordningen i Washington fungerar uselt.
Problemen har med andra ord inte nödvändigtvis med EU:s förmenta förfall att göra, och det är inte alls säkert att unionen hade varit mer samkörd om pandemin inträffat 2005 eller 1997.
Med ekonomin är det annorlunda. EU tragglade sig igenom eurokrisen, men många av de grundläggande problemen är kvar. Tyska handelsöverskott är alltjämt för stora. Italienska banker är fortfarande krutdurkar.
Nu står man inför en ännu större prövning, enligt Angela Merkel den största i unionens historia. Den europeiska ekonomin är under belägring och precis som i Sverige kommer det att krävas massiva insatser för att överbrygga den pågående krisen och därefter stimulera efterfrågan för att få fart på återhämtningen.
Budgetreglerna mjukades upp redan i mars, vilket låter medlemsländerna gå med stora och nödvändiga underskott. Bryssel talar också om en Marshallplan liknande den som USA sjösatte i Europa efter andra världskriget, denna gång med utgångspunkt i den kommande EU-budgeten, men det är en fantasi. Budgeten motsvarar drygt en procent av unionens BNP och de flesta utgifterna är redan öronmärkta.
Kommissionens initiativ till ett slags europeisk variant på korttidspermitteringar värd motsvarande 1 400 miljarder kronor är intressantare. De vanligtvis stränga tyskarna har gett sitt stöd. De vill klokt nog även använda den gemensamma stabilitetsfonden ESM, som upprättades under eurokrisen, för att hjälpa Italien och Spanien.
Gemensamma obligationer diskuteras också. Det har tidigare varit otänkbart, men bör inte längre vara det. Det skulle göra det möjligt för Italien och Spanien att låna till tyska räntor eftersom Tyskland och Nederländerna i praktiken skulle garantera risken.
De stretar fortfarande emot – en sju timmar lång telefonkonferens mellan EU:s finansministrar på tisdagskvällen nådde ingen vart – men kommer förhoppningsvis inte att vara omöjliga. En depression i delar av EU är inte längre bara möjlig, utan trolig. Spanien har sånär hämtat sig från eurokrisen och två av tre italienare anser att medlemskapet ligger dem till last.
”Tyskland går bra när Europa går bra”, slog Angela Merkel fast häromdagen. Hon bör fundera över vad det betyder. Sedan bör hon ta sitt ansvar, säga ja till gemensam skuldsättning och acceptera sitt arv. Alternativet är mörker. (Liberala nyhetsbyrån)
Arvid Åhlund