Vi står inför decennier av stora migrationsströmmar, konstaterade den brittiske journalisten Fraser Nelson i en artikel i höstas (Svenska Dagbladet, 6/9). En del flyr från krig, andra söker sig bort från fattigdom. Paradoxalt nog hänger detta ihop med att levnadsstandarden i världen stiger. När människors inkomster ökar, har de också råd att söka sig ett bättre liv i ett annat land.
Många menar att utvecklingen ställer Sverige inför ett vägval. Det går inte att samtidigt ha en liberal migrationspolitik och en generös välfärdsstat. Vi måste välja, heter det från både höger- och vänsterhåll.
Ställda inför ett sådant val väljer de flesta givetvis att slå vakt om den välfärdsstat man har och värdesätter. Det är lätt att se hur svensk politik framöver kan komma att formas av detta förhållningssätt.
Självklart kan ett stort asylmottagande, som vi sett under hösten, leda till akuta problem i exempelvis skolan och socialtjänsten. Men det innebär inte att det finns en generell motsättning mellan välfärdsstat och invandring. Sverige har under lång tid klarat av att kombinera de två. Den relevanta frågan nu handlar snarare om hur välfärdsstaten kan anpassas till permanent stor migration.
För även om det är rimligt att tänka sig att vi framöver kommer att ha mindre invandring än det senaste året, kommer människor att fortsätta röra sig över gränser, vare sig vi vill eller inte.
Mycket talar i själva verket för att samhällsutvecklingen gör välfärdsstaten än viktigare. Ekonomin förändras i allt högre takt, vilket ökar behovet av fungerande trygghetssystem Samtidigt leder både migration och framväxten av allt fler låglönejobb till ett mer heterogent samhälle. Det ställer krav på system som säkrar möjligheterna till klassresor, och där har de nordeuropeiska välfärdsstaterna visat sig överlägsna.
Nyckelfrågan blir vem som ska ha rätt att ta del av välfärdsstaten. Tvärtemot vad en del säger är den svenska modellen väl lämpad att hantera den utmaningen.
Redan i dag bygger stora delar av välfärdssystemet på inkomstbortfallsprincipen, det vill säga att du måste arbeta för att få ut något. Även förskolan förutsätter till viss del att föräldrarna arbetar. På andra områden kan man tänka sig en modell där människor successivt kvalar in i systemen. Nationalekonomen och migrationsdebattören Jacob Lundberg har exempelvis föreslagit att rätten till försörjningsstöd skulle kunna kopplas till hur länge personen bott i Sverige, en modell som redan tillämpas vad gäller storleken på garantipensionen (Dalarnas Tidning, 2/11).
I början av 1990-talet talades det om vinter i välfärdslandet. Stabila statsfinanser och välfärdsstat går inte att kombinera, hette det. Dagens diskussion om välfärdsstaten och migrationen påminner om detta. Men precis som då kan välfärdsstaten reformeras och stärkas. Det är frågan alla politiker som vill slå vakt om både välfärdsstaten och Sverige som invandringsland bör ägna tid åt.