Hoppet lever vidare i Råssnäs och lagd brygga ligger i viken

Det är fascinerande att både trampolinerna i Råssnäs och bryggorna i Pariserviken har fått finnas kvar så pass länge.

Frågan är om majoriteten av de bryggvurmande fastighetsägarna i Pariserviken kan andas ut nu?

Frågan är om majoriteten av de bryggvurmande fastighetsägarna i Pariserviken kan andas ut nu?

Foto: Lillian Andersson

Ledare2024-10-19 09:00
Detta är en ledare. MVT:s ledarsida är oberoende liberal.

Torsdag var en mycket intensiv nyhetsdag för den som är intresserad av Vättern, Motala och vattennära verksamhet. På kort tid publicerades nämligen först artikeln om att hopptornet vid Råssnäs kommer att vingklippas och därefter artikeln om att fyra av de fem privata bryggorna i Pariserviken har laglig rätt att få vara kvar.

Ordvalet vingklippas används om förändringen av hopptornet eftersom sviktbrädornas vingslagsliknande vajande och tillhörande karaktäristiska ljud nu är ett minne blott. Andra och mer fasta lösningar väntar i stället framöver för den hoppsugne badaren i Råssnäs.

Det är ingenting konstigt i sig, inte minst utifrån säkerhetsaspekten för de badande. Det är fascinerande att trampolinerna har fått finnas kvar så pass länge, utifrån att säkerhetskontrollerna bevisligen har svajat – åtminstone inte dokumenterats på ett strukturerat sätt.

Som det har påpekats bland annat i kommentarsfältet på MVT:s hemsida var det dock inte bara sviktbrädorna som saboterades, utan även fästen till räcken. De ligister som ligger bakom sabotaget är dessvärre inte identifierade, vilket gör att fortsatta regelbundna kontroller borde genomföras av kommunen under en tid framöver.

För att göra en klassisk radioövergång till dagens andra huvudämne är det även fascinerande att de privata bryggorna i Pariserviken har fått finnas kvar så pass länge, utifrån att läget har varit så infekterat mellan kommunen och fastighetsägarna under så många årtionden. Frågan är om de sistnämna kan andas ut nu?

Det är inte säkert att så är fallet. Den surdeg som har jäst vid Pariserviken under så många år kanske inte har svällt färdigt riktigt än. Kommunens utgångspunkt med att ta frågan till domstol den här gången var att få det klargjort vad som verkligen gäller. Det skulle ”avgöras en gång för alla”, som mark- och exploateringschef Christine Stafström uttryckte det.

Det vore därför inte orimligt om kommunen väljer att gå vidare i processen genom att överklaga tingsrättens dom till nästa juridiska instans, hovrätten. Ett överklagande skulle så klart kunna kosta ännu mer pengar i rättegångskostnader – som det ser ut nu i första hand för kommunen – men det är en del av samhällets konstruktion.

Att få rätt i sak kan kosta stora summor pengar, men att få fel i sak kan kosta ännu större summor pengar. Det går så klart att diskutera om ett överklagande är rätt sätt att använda skattemedel, men det är åtminstone konsekvent i sak och det skulle också kunna skänka en viss långsiktig ro åt de privatpersoner som berörs av domslutet.

Det förtjänar de verkligen efter alla år av svävande i ovisshet.