Ledare: Fattigdom kan inte förbjudas

Vissa saker går att förbjuda, andra inte. Agerande som skadar andra människor på ett eller annat sätt går att stävja genom lagar, regler och förbud. För att upprätthålla dessa hinder krävs en maktfaktor i form av polis, militär eller annan ordningsmakt. Det krävs också påföljder, eller om ordet straff föredras, om överträdelser sker. Dessa påföljder kan utgöras av exempelvis böter eller fängelsestraff, men principen är inte tillämplig på allt som ska motverkas.

Mänskligt agerande som inte skadar eller i hög grad påverkar andra utom aktörerna själva är knepiga att motverka via lagar och regler. Diskussionen om vad en individ har rätt att göra, eller inte har rätt att göra, mot sig själv är ofta återkommande. Detta gäller inte minst utifrån en liberal livsåskådning där individens frihet och egen vilja är en central aspekt.

I det svenska samhället finns olika exempel på i grunden problematiska beteenden som är fullt tillåtna och accepterade. Det handlar exempelvis om ohälsosamt leverne i olika former utifrån vilken föda som intas, frånvaro av regelbunden fysisk aktivitet, att ha en allmän negativ inställning till livet och andra liknande företeelser.

Att detta är tillåtet är ur en viss synvinkel fullt logiskt, eftersom det i huvudsak är individen själv som drabbas av effekterna. Det finns däremot andra liknande beteenden som ligger i en uppenbar gråzon mellan det som befinner sig inom individens eget ansvarsområde och vad som påverkar samhället i stort. Hur ska självskadebeteenden som drabbar andra i form av lidande, negativa hälsoeffekter eller oönskade kostnader hanteras?

Intag av alkohol är tillåtet i Sverige, i princip i vilken omfattning som helst. Trots att alkoholens skadeverkningar bevisat är negativa utifrån våld, missbruk och kostnader för sjukvård är den allmänna opinionen accepterande. Det finns aktörer som förespråkar förbud eller avhållsamhet i olika former, men de är långt ifrån dominerande i debatten.

Tobak i cigaretter, snus och annat är fullt tillåtet att använda. Detta trots att biverkningarna både för individen själv, andra individer i närheten och samhället i stort är bevisat negativa. Här har det under de senaste decennierna skett en omsvängning i attityd från statens sida, vilket bland annat har tagit sig uttryck i rökförbud i restaurangmiljö och allt fler rökfria offentliga utrymmen. Kanske är vi på väg mot ett rökfritt samhälle.

Andra drogliknande ämnen och substanser utöver alkohol och tobak är däremot inte accepterade i Sverige. Även här finns mycket som talar emot användningen och stora resurser läggs på att hålla dem borta från samhället. Med varierande framgång. Vad framtiden har att bjuda på återstår att se avseende vad som tillåts eller inte.

Något som däremot inte är rimligt att stävja genom förbud och hot om påföljder är ofrivilligt påtagna egenskaper som exempelvis fattigdom och de uttryck som den medför. Detta tillstånd är oftast inte självvalt, till skillnad från användande av exempelvis tobak. Program för avvänjning och hjälpmedel finns dessutom tillgängliga för den som vill sluta röka, men vilket program finns för den som är fattig? Här har samhället en ännu större utmaning att ta itu med.