Ännu ett år har passerat och under gårdagen inföll ytterligare en upplaga av den internationella kvinnodagen. Det är även i år med nedslagenhet som det kan konstateras att behovet av en kvinnodag i högsta grad fortfarande är stort. Det finns mängder av snedvridna situationer i samhället att eliminera, men det görs hela tiden framsteg inom olika områden.
En av de nya ministrarna i den rödgröna regeringen är Amanda Lind (MP). Hon berättade häromdagen att hon är gravid. Efter sommaren blir hon därför föräldraledig på deltid och verkar utifrån det som har framkommit i media ha planerat det på ett bra sätt. Att vara kvinna och föda barn ska inte vara ett hinder för att göra karriär, precis på samma sätt som det för män i allmänhet inte är ett hinder.
De flesta kvinnor har biologisk möjlighet att skaffa barn. I vårt relativt moderna och toleranta land kan det dessutom inom ramarna för lagar och regler ske i många olika konstellationer. Fortfarande sker det oftast tillsammans med en man, men det kan även ske tillsammans med en kvinna, ensamt, eller i en annan familjelösning. Även om de konservativa krafterna inte är särskilt förtjusta i denna ökade individualism och frihet i samhället handlar valmöjligheterna i grunden om kvinnlig frihet och kvinnligt självbestämmande. Steg på väg mot jämställdhet.
Föga förvånande har kritik framförts kring Amanda Linds agerande. Inte kan hon väl ta sig an en ministerpost om hon vet att hon snart kommer att skaffa barn? Föga förvånande verkar kritiken främst komma från män. Föga förvånande verkar kritiken främst komma från personer med konservativa värderingar. Vissa av dem har till och med gått igenom ”livets hårda skola”. Det blev snabbt väldigt tydligt att det var just för att hon är kvinna som det påstådda problemet uppstod. För en man var det enligt kritikerna inget konstigt alls att skaffa barn, om man är manlig minister.
Skillnaden i dag mot tidigare är att kritiken som nu riktades mot Lind bemöttes offentligt, av både kvinnor och män. Snabbt dök det upp exempel på politiker i motsvarande situation som har gjort samma sak, med framgång. Bland andra Carl Bildt, Birgitta Ohlsson och Tony Blair nämndes och följdes av ett antal till.
Ju fler föregångare som vågar gå ett steg längre för individens frihet och ju fler som offentligt reagerar mot uppenbar diskriminering av det aktuella slaget, desto närmare kommer vi en verklig jämställdhet. Tystnad och förnekelse är en farlig maktfaktor. Det är avsevärt bättre att diskussionerna kommer ut i det öppna och att människor vågar att protestera. Ju fler som agerar, desto fler vågar att följa med.
Ett annat diskussionsämne inom jämställdhetsområdet är innebörden av feminism. Detta ämne förtjänar ett eget utrymme, eftersom begreppet till stor del är kidnappat av en viss del av den politiska rörelsen. Det viktiga är dock inte titeln på viljan till förändring. Det viktiga är innebörden av strävan och framför allt effekterna av handlingarna. Varje steg på väg mot en verklig jämställdhet är ett steg i rätt riktning.