Kopplar vi ihop de två fenomenen Valborg och första maj hade det varit önskvärt att ännu större kraft hade lagts på att motverka och minska tillgången på alkohol och narkotika.
Jösses så fort tiden går. Efter att vi nu har gått igenom två minst sagt underliga dagar i den svenska årskalendern – Valborg och första maj – är det snart dags att blicka framåt mot andra saker. Men ibland måste man undra, vad är det egentligen vi håller på med?
Först samlas vi i stora skaror och tänder eld på högar med ris och annat bråte. En och annan stackars igelkott lär dessvärre stryka med på kuppen. Många tvåbenta sjunger, skålar och dricker sig berusade på alkohol i olika grad, med varierande resultat.
Även minderåriga som egentligen inte borde kunna göra det ägnar sig åt fylla och annat elände under Valborg. ”Ett av polisens tips till föräldrar är att ha koll sina ungdomar under kvällen” skrev MVT häromdagen. Snacka om ”back to basics” när det gäller tips.
Dagen efter Valborg går delar av den politiska världen på första maj ut på gator och torg, med en varierande och åtminstone delvis minskande skara människor. Till stora delar för att protestera mot det system som de själva har byggt upp under många årtionden vid makten.
Javisst, det resonemanget är förenklat och svepande. Det finns alltid saker att kritisera på olika nivåer, särskilt med dagens högerregering vars politik delvis går stick i stäv mot den röda. Ut och demonstrera, kör hårt. Grundkonceptet är utifrån ett större historiskt perspektiv ändå att vänsterpolitiker protesterar mot sitt eget samhällsbygge.
Kopplar vi ihop de två fenomenen Valborg och första maj hade det varit önskvärt att ännu större kraft, under de båda dagarna, hade lagts på att motverka och minska tillgången på alkohol och narkotika.
”Det är en väldigt god tillgång på narkotika i samhället generellt men framför allt i Motala och Mjölby” meddelade polisen inför Valborg. Det borde uppröra mer än det gör och det borde uppröra fler. Även om narkotikaproblemet kortsiktigt har minskat på den lokala arenan, tack vare polisen, kommer det tillbaka.
På det nationella skvallerplanet avslöjas det samtidigt att Måns Zelmerlöw har använt kokain. En förebild och underhållare i olika sammanhang, inte minst i familjeprogrammet Masked Singer på fredagar, är på väg att förvandlas till någonting annat.
Narkotikans närvaro och dess negativa effekter både för individer och för samhället är skrämmande. Tar vi det på tillräckligt stort allvar? Det enkla svaret på den frågan är ”nej”. Vi borde egentligen demonstrera mot oss själva, eller åtminstone mot vår oförmåga som samhälle att få stopp på narkotikan.
Det börjar med att alla behöver titta sig själv i spegeln, oavsett om vi är vanliga tonårsföräldrar eller Mello-stjärnor. Vad kan vi bidra med?