Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) vill införa civil värnplikt. Unga män och kvinnor ska hugga i där det behövs. Tjänstgöring vid flyktingmottagningar är en idé. Bistå vid naturkatastrofer en annan.
Wallströms tankar om den civila plikten presenterades vid Folk och försvar-konferensen i Sälen. Men förslaget var inte förankrat i regeringen. Utrikesministern beskrev det som ett fritt inspel. Detta i en miljö där makthavare träffas iklädda lusekoftor för att diskutera hotbilden mot Sverige.
”Jag talar inte för någon annan än mig själv”, försäkrade utrikesministern och snurrade in sig i ett resonemang om att pigga pensionärer också kan hjälpa till. ”Man måste få tänka fritt och kasta ut en brandfackla som kan diskuteras på Folk och försvar” (Expressen 10/1).
Sveriges Radios podcast "Det politiska spelet" har kallat Folk och försvar för ett ”Almedalen on Ice”. Precis som under politikerveckan i Visby råder en familjär stämning på fjället. Trots det är Margot Wallströms agerande anmärkningsvärt. Wallströms uppdrag som statsråd är att representera Sveriges regering. Hon är ingen enmanstankesmedja. Som utrikesminister kan hon inte åka till Folk och Försvar med inställningen att hon är på ett företags-kickoff med brainstorming på schemat.
Ingenting en minister uttrycker offentligt är privat. Allra minst i en kontroversiell fråga som förslaget om en civil plikt. Denna självklarhet påpekades av försvarsminister Peter Hultqvist (S). Hultqvist, som ville bistå med Jas-plan och blev överkörd av utrikesministern i fråga om Sveriges militära stöd till Frankrike i kampen mot IS, var så syrlig som han kunde mot sin regeringskollega. ”Jag är aldrig privat”, konstaterade försvarsministern i en retorisk giftpil riktad mot Arvfurstens palats (Barometern 12/1).
Margot Wallströms politiska gärning kännetecknas av kontroverser. Hon har ett aktivistiskt drag i sina omvärldsanalyser som har lett till samarbetssvårigheter förut. Den frostiga relation med Göran Persson under tiden som socialminister är väldokumenterad. Det senaste årets försämrade diplomatiska förbindelser med Israel och Saudiarabien likaså. Wallströms upprepade beskyllningar om att Israel använder ”utomrättsliga avrättningar”, när man skyddar civila mot dagliga terrorattacker, framstår allt mer som en fixering.
Samtidigt är hon regeringens enda superstjärna. Åren i EU och FN fick Stefan Löfven att vika utrikesministerposten åt henne. Statusen ger Wallström stor politisk frihet, men i ett längre perspektiv är alla brandfacklor farliga, både för Sveriges relationer med omvärlden och för vår försvars- och säkerhetspolitik.
Omvärldsläget kräver att regeringen drar åt samma håll. Ingen som har sett Wallström och Hultqvist stå sida vid sida kan påstå att de verkar trivas i varandras sällskap.