Ledare: Hur många fler flickor ska dö innan myndigheter agerar?

Fadime Şahindal blev den 21 januari 2002 mördad av sin pappa. Hon drev under flera år före sin död en hängiven kamp mot hedersförtryck och levde under dödshot. 

Det har gått över 20 år sedan mordet på Fadime, men än i dag lever hundratals flickor och pojkar i skräck för att de liksom hon ska skadas, eller i värsta fall mördas av sin egen familj.

Trots att så lång tid har förflutit har problematiken runt barn och unga i patriarkala miljöer med medeltida traditioner inte minskat. Tvärtom pekar forskningen på att allt fler unga utsätts för hedersvåld och -förtryck. 2017 var cirka 240 000 unga människor i Sverige drabbade av någon form av hedersförtryck. Sannolikt är den siffran ännu högre idag.

I veckan kom också ny dyster statistik från Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld som indikerar att ett ökat antal barn och unga som har eller riskerar att bli bortförda till följd av hederskultur. Samtalen till den nationella stödtelefonen var under 2022 fler än tidigare. Totalt handlar det om åtminstone 210 personer som drabbats. Som om inte det är illa nog i sig, pekar det nationella centret också på att samtalen till stödtelefonen har varit och blir av allt mer akut karaktär.

Det kan handla om att barn blir bortförda för att giftas bort i barnäktenskap, om könsstympning eller om så kallade uppfostringsresor, där barn förs ut ur landet av föräldrar och familj för att det i för hög grad påverkats av majoritetssamhället. Enligt hjälporganisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) förs de flesta flickor och pojkar till Mellanöstern och Afrika, men det förekommer också att barn skickas till andra europeiska länder.

Det senaste exemplet rapporterades i mitten av januari. Två minderåriga systrar har förts utomlands av sina familjer, trots att de omplacerats till HVB-hem. Systrarna hade uppvisat rädsla för att bli bortgifta, men lurades tillbaka av familjen (12/1). Det är tyvärr inte en ovanlig historia i dagens Sverige.

Redan i december påpekade Jämställdhetsmyndigheten att flera fall av hedersförtryck och våld inom familjen hade kunnat förhindrats om det omkringvarande samhället agerat klockare. Det handlar dels om att myndigheter inte agerar i tid, dels om att det inte görs korrekta riskbedömningar.

I en majoritet av fallen där barn förts ut ur landet har barnet eller den unga vuxna dessutom haft kontakt med myndigheter innan, men det räcker uppenbarligen inte. Samhället misslyckas sorgligt nog att hjälpa de mest utsatta, till och med när kontakt har etablerats.

Efter Fadime Sahindal mördades av sin far sades det ”aldrig mer”. Men så blev det inte. Hur många fler flickor och pojkar ska tvingas sätta livet till innan det sker förändring? Hur många fler ska behöva lida i väntan på att den svenska välfärdens grovmaskiga skyddsnät blir tätare med hjälp av tillräcklig kompetens och mer resurser? Jämställdhetsmyndigheternas rapport pekar på att verktygen finns, men de används alldeles för sällan.

Hedersförtryck måste tas på allvar om vi som samhälle ska komma till bukt med problemet. Ingen flicka eller pojke ska tvingas leva i skräck. Ingen ung tjej eller kille ska vara rädda för att bli kära i ”fel” person. Liv som levs i hedersförtryck är ett misslyckande och underbetyg för demokratin och det vi kallar för välfärdssamhälle, särskilt är det ett svek mot alla utsatta barn.