Det är lätt att uppskatta hur kommunfullmäktiges ordförande Nils-Ingvar Graan (KD) hanterar sammanträden. Mitt i det utmanande politiska livet i Motala lyckas han med den svåra konsten att hitta balans mellan allvar och humor. Det behövdes i måndags.
På dagordningen fanns den heta frågan om placering av ishallar, manifesterad av en detaljplan vid riksväg 50. Ärendet kan tyckas vara banalt, men skenet bedrar. Det handlar om hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar. Mängder av resurser, som behöver prioriteras hårt när kärnverksamheterna samtidigt tvingas spara.
Satsningen på att skapa möjligheter för Lalandia att etablera sig vid Varamon har kostat kommunen stora summor. Trots avsaknad av garantier görs investeringar och utredningar. Även om den föreslagna placeringen av ishallar vid riksväg 50 inte är direkt kopplad till vattenlandet hänger de ändå ihop. Det är ett nytt område med många verksamheter som skapas, men ska nya ishallar byggas där för att ge plats för ett tusental centrala bostäder vid Idrottsparken?
Ja, sade en brokig skara partier från styre och opposition. Nej, sade en annan mindre konstellation partier. Nej, men okej då, sade ett parti. Lite av Motala 2023 i ett nötskal, kan man tycka. Det påstås att man är överens om att satsa på ishallar, men sedan tar det stopp. Var, vad, hur, när och till vilket pris? Inte ett enda parti har gett tydliga svar på dessa centrala frågor.
När det gäller den aktuella detaljplanens vara eller inte vara medger klassificeringen ”besöksanläggning” ett brett användningsområde. Därför fanns det ingen anledning i sak att kasta bort de nedlagda tio miljonerna genom att avslå detaljplanen. Bifall var av allt att döma ett korrekt beslut för kommunen.
Däremot kan omfattning och prioriteringar kring ishallar diskuteras mer, särskilt när det kommer till ekonomi för dem. Hur stor är samhällsnyttan? Vad har hyresgästerna för betalningsförmåga? Långsiktighet? Hållbar verksamhet? Det är frågor som inte är tillräckligt närvarande i debatten. Att en kommun har ambitioner är utmärkt, men för att långsiktigt skapa en fungerande situation för det offentliga och för föreningslivet krävs en hållbarhet hos alla inblandade.
Det är sannerligen inte lätt att få grepp om ishallsplaceringen, men i slutändan kokar den ner i två centrala frågor. Vilken ambitionsnivå har partierna för ishallarnas framtid och vilket pris är de beredda att betala för den? Svaren är dessvärre fortfarande inte glasklara. Isdansen är långt ifrån över.