Förra veckan skrev ledarsidan om att revideringen av Motala kommuns dagvattenpolicy verkar ha stoppats upp i det byråkratiska tröskverket. Den här veckan har en annan långkörare i form av ett kommunalt dokument fått uppmärksamhet.
Motalas nya kostpolicy har varit på gång i flera år. Den nu gällande är från 2013 och innehåller trots sin mycket ringa storlek flera underligheter. ”Måltiderna arrangeras med en helhetssyn på miljö och bemötande” sägs det i den, men vad innebär det att ”arrangera” en måltid? Är det uppläggningen på tallriken som avses? Upplevelsen?
Vidare används ordet ”MoR” utan förklaring. Det handlar i sammanhanget inte om matmor, vilket kunde hade varit passande, utan om en förkortning för ”mål och resultat”. Vedertaget internt, men föga känt hos allmänheten. Ett kommunalt styrdokument får inte skrivas på ett så exkluderande sätt. Det behövs onekligen en uppfräschning av kostpolicyn. På det sättet har tjänstepersoner och politiker agerat rätt.
Den nya kostpolicyn som har fördröjts i snart tre år riskerar dock att förvandlas till en surdeg. Det är verkligen inget fel på surdegsbröd, tvärtom, men när saker blir liggande utan att tas hand om på ett rimligt sätt blir det ofta ganska misslyckat. Särskilt om degen innehåller fel ingredienser.
En intressant diskussion har uppstått kring formuleringen kring ambitionerna att ”öka inköp av närproducerade produkter”. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har reagerat på en skarp skrivning i förslaget, som uttryckligen specificerar ”Östergötland och angränsande län” som område.
Oppositionsrådet Elias Georges (S) hänvisar till lagstiftning både i Sverige och EU, som innebär att det inte är tillåtet att exkludera leverantörer utifrån geografisk placering. Detta är en fullt relevant invändning. Politiker ska rimligtvis inte aktivt ta beslut som strider mot lagen, om det inte finns extremt starka skäl till att göra så. Kommunalrådet Mark Henriksson (M) hänvisar till en politisk vilja, men det duger inte.
En olaglig policy kan nämligen få konkreta negativa effekter ekonomiskt, utöver det underliga signalvärdet i sig. Kommunen skulle mycket väl kunna dömas till att betala skadestånd till i upphandlingar diskriminerade företag, både i Sverige och i andra EU-länder. Att anta en policy som inte håller vid en juridisk granskning vore oansvarigt.
Någon jävla ordning ska det vara i en policy, för att travestera VPK-ordföranden CH Hermansson.