Att Europadagen och Eurovision Song Contest inträffar samma vecka är symboliskt. I en orolig tid där Brexit hägrar och USA:s brutna kärnvapenavtal med Iran oroar behövs aktiva motpoler. En sådan är Frankrikes liberale president Emmanuel Macrons, vars framgångssaga nu firar ett år. En annan är Eurovision, en till synes banal musiktävling som döljer så oerhört mycket mer under ytan.
Handen på hjärtat, visst bryr du dig på ett eller annat sätt om Eurovision? Vissa hånskrattar rått, andra skakar på huvudet, några rycker på axlarna – men ännu fler engageras på ett positivt sätt. Det jublas, människor samlas, glädje frodas och toleransen för olikheter får ett mycket välbehövligt utrymme.
Låt oss i förbifarten konstatera att årets Eurovision var den musikaliskt sett bästa på många år, kanske till och med någonsin. Att Greklands och Maltas bidrag inte gick vidare från semifinalerna är åtminstone till viss del ett bevis på det. Även om inslag med viss komisk karaktär som Tjeckiens rappande skolpojke och Danmarks skönsjungande vikingar tog sig till final är det musikalisk kvalitet som har levererats på en ovanligt bred front. Åtminstone enligt undertecknad.
Nåväl, nationalismen frodas bland deltagarna i Eurovision och de mängder av fans som på plats eller på distans stöttar sina favoriter. Stolthet för den egna musikaliska kulturen ges tydlig plats på många olika sätt, inte minst genom sång på det egna hemlandets språk. 2017 segrade Portugal med just ett sådant bidrag. Albanien, Slovenien och Serbien är några av finalisterna i kväll och just Balkanländer har i år dominerat med användning av det egna språket.
Nationalismen antar alldeles för ofta negativa former. Den får lätt ta överhanden i form av protektionism och blir exkluderande. Däremot kan en sund stolthet över det unika, det gemensamma, det genom historien uppnådda bidra positivt på olika sätt. En viktig ingrediens är i detta fall att vara stolt över den egna nationen, utan att för den sakens skull behöva nedvärdera andra.
Det som Eurovision visar upp är just en sådan typ av positiv nationalism som vi behöver mer av år 2018. Samtidigt som den egna nationens bidrag hyllas och nationsflaggan vajar intensivt kan den engagerade publiken samtidigt hylla andra nationers bidrag på olika sätt. Däri finns ingen motsättning.
Hela röstningsprocessen är i stället baserad på att du inte kan rösta på ditt eget land, eftersom det förutsätts att du stöttar det bidraget. Du förväntas lägga din röst på den motståndare som du anser är bäst. Sympatiskt och samtidigt lockande. Nationer som Armenien, Azerbajdzjan, Israel och Australien ligger inte i Europa, men deltar eftersom de av olika skäl attraheras av konceptet.
En av de låtar som, liksom de flesta bidrag i tävlingen, deltar i lördagens final är Benjamin Ingrossos bidrag Dance you off. Oavsett om du gillar låten eller inte är frågan vilken annan nation, eller vilka andra nationer, som du vill stötta. Samtidigt som du har möjlighet att stolt vifta med den blågula fanan. Det dualistiska angreppssättet borde nyttjas av betydligt fler aktörer än Eurovision Song Contest.