Runt klockan elva på måndagsförmiddagen landade påve Franciskus i Malmö. För första gången på 500 år möts katolska och lutheranska kyrkoledare på den här nivån, för att högtidlighålla minnet av reformationen. Det är ett historiskt besök.
Entusiasmen har varit stor, både bland Sveriges katoliker och bland människor i allmänhet. Det är självklart att en världsledares besök väcker intresse. Men det är nog inte den enda anledningen till att besöket fått så stor uppmärksamhet. Påven är rätt i tiden, och det inte bara för att han av många uppfattas som progressiv.
Enligt den katolska tidskriften Signum ökade antalet medlemmar i den svenska katolska kyrkan med 20 procent mellan 2003 och 2010. I dag har kyrkan ungefär 110 000 medlemmar. Katolikerna tillhör en av de snabbast växande religiösa grupperna i Sverige.
En orsak till det ökade medlemstalet är invandringen, men det är inte hela förklaringen. Den katolska kyrkan tycks locka med något som Svenska kyrkan inte har. I ett reportage i Dagens Nyheter (28/10) beskriver skribenten Matilda Gustavsson hur unga svenskar söker sig till den katolska gemenskapen. Det konvertiterna har gemensamt är behovet att vara en del av något större ett sammanhang som sträcker sig flera tusen år tillbaka och över hela världen.
Katolicismen lägger till skillnad från lutheranismen ett värde i det historiska. Styrkan ligger just i detta, att vara anpasslig för nya tider utan att vara alltför trendkänslig.
Svenska kyrkans anpassningsförmåga har visserligen öppnat upp för att fler numera kan känna sig välkomna fullt ut i en kristen gemenskap. Redan 1959 beslutade riksdagen att även kvinnor skulle få prästvigas. Runtom i Sverige finns kristna hbt-organisationer. Svenska kyrkan är ofta bra på att fånga upp sådant som den unga generationen tycker är viktigt, som engagemang för miljön och jämställdhet.
Men kanske försvinner något i ivern att vara ett med tidsandan. Den främsta anledningen till att människor söker sig till religionen är inte för att man bryr sig om att bekämpa global uppvärmning. Den sekulära staten är här för att stanna. Men de som tror att existentiella och moraliska frågor automatiskt rationaliseras bort med moderniteten och utvecklingen misstar sig.
Styrkan i religionen och filosofin ligger snarare i det motsatta. Frågor om livets mening och rätt kommer alltid att bedröva oss människor. I en tid då det mesta tycks handla om politik, och där universella värden ersätts med politiska maktanalyser och relativa sanningsbegrepp, växer antagligen människors behov att söka det beständiga.
Men religion är inte helt oproblematiskt. För ett halvt sekel sedan var praktiskt taget alla medlemmar av samma statskyrka, men i dag rymmer Sverige olika religioner med olika inriktningar. Då kan påvens budskap vara på sin plats: Det är bättre att söka samhörighet och förståelse än splittring.