I dag är det dags att återvända till ämnet kränkningar inom skolans värld. Du kanske tycker att det blir tjatigt, eftersom MVT:s ledarsida tidigare i år tog upp att antalet anmälda kränkningar inom Motala kommuns skolvärld uppgick till nästan tusen?
Det står dig i så fall helt fritt, men tänk på alla hundratals elever som utsätts för kränkningarna. Hur tjatigt och värdelöst är det inte för dessa barn att få uppleva eländet att bli utsatt för oönskade beteenden, glåpord eller till och med våld i det som ska vara en trygg skolvärld?
Mot bakgrund av Correns rapportering från Åtvidaberg om kränkningar, med fokus på rasism, är det högintressant även att ta en förnyad titt på vår egen hemmaplan. När det rapporteras om att elever i Åtvid använder ”piskljud som anspelar på slaveri, utfrysning på grund av hudfärg och regelbunden användning av n-ordet” har gränsen för vad vi kan acceptera passerats för länge sedan. Väldigt länge sedan.
Kränkningarna under vårterminen 2025 ökade förresten i Motala med ytterligare ett par hundra, i jämförelse med vårterminen 2024.
Nu är det inte konstaterat att situationen ser likadan ut i Motala som i Åtvidaberg, men det skulle kunna bli så. Samhällsfenomen, även av det mer problematiska slaget, har en förmåga att sprida sig geografiskt. Särskilt om Internet är inblandat – för visst är det en logisk gissning att göra att hatbudskap, rasism och ”roliga klipp” på nätet har en betydelse för hur det ser ut.
Föräldrar har ett enormt ansvar. Det går inte att skylla på nätet. Det är som bekant föräldrarnas ansvar att hantera sina barns liv även i den digitala världen.
När förskolebarn uttrycker att de "inte vill leka med bruna" är det däremot någonting annat det handlar om. I normalfallet är det föräldrarnas, eller andra förebilders, eget beteende som har smittat av sig på barnen. Det är faktiskt ännu värre.
Det i dagarna aktuella tiggeriförbudet är också ett exempel. Det är upp till var och en att hantera en situation med tiggare när barnen är med, men det har betydelse. Att skänka pengar är inget måste, men ett leende och ett ”hej” kan det väl ändå bjudas på?
Även om du inte gillar att personen sitter där måste det inte fällas en sur kommentar och fnysas åt personen som ber om hjälp. Ett sådant beteende från en vuxen påverkar nämligen även barn – och ökar främlingsfientligheten.
Vi kan inte anklaga barn för att de gör som de gör. Vi måste som sagt se oss själva i spegeln och fundera på vad vi har gjort – och hur vi ska göra för att förbättra situationen framåt när det gäller hur vi behandlar andra människor runt omkring oss.