I veckan har MVT berättat om Vadstena kommuns agerande med att utdöma vite till två vårdnadshavare, vars barn inte kommer till skolan. Åtgärden har med rätta rört upp känslorna hos många läsare, eftersom det är en extrem åtgärd som endast ska tas till när ingenting annat hjälper.
Fem tusen kronor per vårdnadshavare och vecka som barnet framöver inte kommer till skolan. Det är den nivå som är aktuell för det vite som Vadstena kommun nu ansöker om hos förvaltningsrätten, eftersom ett barn som kommunen ansvarar för när det gäller skolplikten inte kommer till skolan. Om vitet är på rätt nivå eller inte lämnas därhän för tillfället.
Skolverkets korta beskrivning av den lagstadgade skolplikten lyder: ”skolplikt innebär att barn måste gå i skolan och delta i den verksamhet som anordnas i skolan, om eleven inte har giltigt skäl att utebli”. Det är vårdnadshavarna som ansvarar för att barnet kommer till skolan och därmed fullgör sin skolplikt.
När skolplikten och vårdnadshavarnas ansvar lyfts i diskussionen dyker det ibland upp imaginära motargument om att skolan har ett ansvar att ge barnet en utbildning. Det är förvisso väldigt sant i sak och därtill väldigt viktigt, men det är inget motargument. De två delarna står inte i motsats till varandra, utan är i stället komplement.
Skolan har ansvaret för att hitta stöd och anpassningar för varje enskild elev, därom råder inget tvivel. Vårdnadshavare har samtidigt ansvaret för att barnet kommer till skolan. Där ligger en tydlig gräns, själva förflyttningen till och från skolan är inte skolans ansvar. Däremot stöttar kommuner ändå i denna process på olika sätt när det behövs, med varierande framgång.
När skolan stöter på problem med elevers låga närvaro ska orosanmälan göras till socialen, som då hanterar en process utifrån sina förutsättningar. Med barnens hälsa i fokus agerar socialen på sätt som ska underlätta för barnet att komma till skolan, med stöd och råd. Det är en komplex uppgift som många gånger är väldigt svår.
Ibland går det tyvärr så långt att skolan inte når fram, samtidigt som socialen bedömer att de inte kan göra något mer för att få ett barn att gå till skolan. Skolan har då inga tvångsmedel att ta till. Socialen har lagen LVU som möjlighet för omhändertagande och liknande åtgärder, men det är inte alltid som ett skolfrånvarande barn är i en så allvarlig situation att LVU är aktuellt att använda.
I detta läge har skolan i vissa lägen inte längre något val. Det sista desperata försöket att få till en förändring kan helt enkelt vara att utdöma vite till vårdnadshavarna. När ingenting annat hjälper och alla andra metoder för att nå förbättring är förbrukade kan det vara en sista utväg som kan skapa en positiv förändring.
Det finns exempel på när vite inte lyckas, utan snarare försämrar situationen. Det finns också exempel på när vite faktiskt lyckas, vilket innebär att ett barn kommer tillbaka till skolan igen. Det är därför med stor eftertanke som vite ska användas gentemot vårdnadshavare vars barn inte uppfyller sin skolplikt, men att blankt avfärda det som en dålig åtgärd är inte rättvisande för verkligheten.