Talet om en renässans för den europeiska nationalstaten är historielöst. Det är snarare bristen på nationell handlingskraft som förvärrar EU:s prekära läge.
Handelskommissionär Cecilia Malmström kan dra en lättnadens suck. EU:s trovärdighet som handelspartner var i gungning. Men frihandelsavtalet CETA mellan EU och Kanada kunde till slut undertecknas. Nu ligger ett färdigt resultat av sju års förhandlingar på bordet.
Betydelsen av framgången kan inte överdrivas. Skuld- och flyktingkrisen har försvagat EU. Europaparlamentet är vekare än någonsin. Kommissionen ägnar sig nästan uteslutande åt krishantering. Inte ens den mäktigaste EU-institutionen, Europeiska Centralbanken, kan garantera eurons framtida existens.
Euroländernas tillväxttakt i september var den sämsta sedan början av 2015. Och finansmarknaden är fortsatt skakig. Särskilt oroande är att Tysklands största kreditinstitut, Deutsche Bank, allt oftare beskrivs som konkursmässig. Förbundskansler Angela Merkel lär garantera dess överlevnad med skattemedel, men spridningseffekterna av sådan räddningsaktion vore oöverblickbara.
”EU drunknar i kriser”, beskriver Malmström vardagen i kommissionen (Sydsvenskan 15/4).
Samtidigt är orsaken till unionens osäkra framtid varken den inre marknaden eller EU-rätten. Frihandelsavtalet med Kanada visar att EU:s institutioner fortfarande är dugliga politiska verktyg. Förklaringen till befolkningens missnöje är snarare att tillväxten vägrar ta fart, vilket i sin tur beror på EU-ländernas väsensskilda konkurrenskraft.
Arbetslösheten i Tyskland är 4,2 procent. Motsvarande siffra i Spanien är 22,7. Andelen låglönejobb i Sverige är 2,5 procent. Motsvarande siffra i Lettland är 27,8. Sådana skillnader i ekonomiska förutsättningar är i längden ohållbara.
Tillväxt kan enbart uppstå av två orsaker: Antingen genom att befolkningen växer, eller genom att produktiviteten per invånare ökar. Varje EU-medborgare måste alltså arbeta mer och längre. Men frågan är hur tillväxtskapande reformer ska komma på plats när franska fackförbund, ungerska gränsvakter och Brexit sätter dagordningen.
Om EU ska gå stärkt ur skuld- och flyktingkrisen behöver medlemsländernas arbetsrätt, bolagsskatter, inkomstnivåer och socialförsäkringssystem harmoniseras ytterligare, för att på så sätt stärka konkurrenskraften för EU som helhet. Det lär dock inte hända. Ingen nationell regering som vill omvald skulle ens drömma om att ge mer politisk makt åt kommissionen.
EU kan alltså inte göra så mycket mer än vad man gör: 1. Fortsätta att försvara värdet av handelsutbyten. 2. Förespråka växelvis åtstramning och skuldavskrivning för krisländerna. Att EU:s handlingsförlamning förvärras av de regeringar som kritiserar Bryssel hårdast får bokföras som ödets ironi.