Vi blir allt tjockare. Ungefär fyra av tio svenskar väger för mycket.
Ännu allvarligare är att övervikt och fetma inte är jämt fördelat i samhället. Barn i familjer med låg inkomst löper en klart större risk att bli överviktiga som tonåringar och vuxna. Detta är inte unikt för Sverige, utan bekräftar snarare att inte ens en stark välfärdsstat rår på det mönster som märks i hela västvärlden.
Nästan vart fjärde svenskt barn mellan fyra och tio är överviktigt. Den generella viktökningen, som tog fart på 1970-talet, har planat ut det senaste decenniet. Samtidigt drabbas oproportionerligt många barn i Norrlandslänen och storstädernas fattigare områden av fetma.
Kosthållning är i hög grad en klassfråga. Feta barn löper större risk att diskrimineras i skolan, vilket ger sämre skolresultat och försämrar chanserna i vuxenlivet. Överviktiga tonåringar tjänar omkring 20 procent mindre som vuxna än normalviktiga i samma årskull. Däremot bör man vara försiktig med att förklara utvecklingen enbart med ekonomiska termer.
Oavsett utbildnings- och inkomstnivå har man som vårdnadshavare det primära ansvaret för sina barns sockerintag. Livsmedelspriserna i sig motiverar inte heller det socioekonomiska utfallet. Literpriset på läsk, mineralvatten och mjölk är ungefär detsamma. Äpplen är klart billigare än chips och choklad.
Det går att äta hälsosamt för mindre än 40 kronor om dagen. Kostnaden för nyttiga livsmedel har inte ökat i relation till reallöner och livsmedel i allmänhet, vilket mat- och måltidsforskaren Andreas Håkansson vid Högskolan Kristianstad visar i senaste numret av tidskriften Ekonomisk Debatt.
Håkansson problematiserar bilden av att fetmaexplosionen främst beror på de sjunkande relativpriserna på ohälsosamma, processade livsmedel. Att priset på fisk har stigit med 74 procent sedan år 2000, medan motsvarade prisökning på godis är mindre än 20 procent, duger inte som huvudförklaring. Det stämmer att exempelvis torsk har blivit markant dyrare, men en medveten kund, som byter ut torsken mot lax, kan fortfarande äta nyttigt – utan motsvarande prishöjning.
Våra val och vanor i livsmedelsbutiken står inte bara mellan nyttigt och onyttigt, utan är mer komplexa. Det behöver inte ens vara mer samhällsekonomiskt kostsamt att välja en snabbmatslunch med hamburgare, jämfört med ett nyttigare och något dyrare alternativ som sushi. Om den som väljer att det onyttiga alternativet lägger pengarna som blir över på ett träningskort, krävs inte heller några punktskatter på ohälsosamma val.
Att höga priser inte är det främsta hindret till en mer hälsosam kost, och att skattehöjningar på sötsaker inte är det mest effektiva sättet att bekämpa fetma, är viktiga påminnelser om välfärdsstatens begränsningar och det personliga ansvaret.