Ledare: Principlöshet passar dåligt på oppositionens barrikader

Det var ett oppositionsparti som ännu inte släppt sin regeringsidentitet som under onsdagen (23/11) lade fram sin skuggbudget. Trots den senaste veckans höga tonläge från Socialdemokraterna om att högerregeringen överger klimatmålen, bland annat på grund av den slopade klimatbonusen för elbilar, finansierar partiet inte själv någon större klimatbudget. Och regeringens sänkta bensinskatt får i S-budgeten sin motsvarighet i ett kontantbidrag till bilförare på landsbygden.

Även när det kommer till regeringens slopade enprocentsmål för biståndet har kritiken inte låtit vänta på sig. Det var bara en månad sen den före detta klimatministern Annika Strandhäll (S) beskrev avsikten att överge målet som “sorglig politik” (Aktuellt i Politiken 26/10). I den egna budgeten väljer man emellertid själv att inte nå upp till en procent av BNI, även om sänkningen visserligen är något lägre än regeringens.

Skillnaderna gentemot högerregeringens budgetproposition är i ärlighetens namn små, vilket förstås inte hindrade den före detta finansministern Mikael Damberg (S) från att kritisera regeringen i ganska hårda ordalag. “Välfärden står inför ett stålbad” kavlades ut på Powerpoint-tavlan och var en återkommande talepunkt i budgetpresentationen. Skillnaden mellan en spirande välfärd och ett “stålbad” visade sig dock bara handla om runt tio miljarder kronor, om man ska tro på Socialdemokraternas budget.

Mirakelkuren som ska rädda landets barnfamiljer undan den kalla vintern stavas 200 kronor i högre barnbidrag under årets första tre månader. Socialdemokraterna låter som ett spetsigt oppositionsparti i retoriken, men i den faktiska politiken är skillnaderna jämfört med regeringen påfallande små. Genom att framstå som oppositionella i retoriken, men som ett pragmatiskt regeringsparti i politiken försöker partiet äta kakan och samtidigt ha den kvar. Frågan är det kommer visa sig vara en fungerande strategi.

Ett pragmatiskt förhållningssätt kan skrämma iväg väljare till vänster, men kan möjligen skapa förutsättningar för att konkurrera om väljare som förlorats till högerblocket. Ett oppositionellt förhållningssätt kan ha motsatt verkan. Socialdemokraterna verkar tro att man kan plocka det bästa från båda världar genom att kombinera förhållningssätten, men risken är uppenbar att man istället plockar det sämsta – där regeringsunderlagets väljare ratar partiet samtidigt som man läcker till partierna till vänster. I regeringsställning finns det sannolikt en större acceptans bland väljarna för att ståndpunkter byts ut och överges med jämna mellanrum efter verklighetens logik. Men ett oppositionsparti som svajar kring sina övertygelser blir snart ointressant i konkurrens med partier som presenterar faktiska alternativ.

I den demokratiska världens mest framgångsrika parti är regeringsinnehavet institutionaliserat som norm. Trots att att man förlorat makten är självbilden alltjämt att man är det regeringsbärande Partiet med stort P. Men oppositionsrollen är på flera avgörande sätt annorlunda från att vara i regeringsställning – och avsaknaden av den insikten kan komma att stå partiet dyrt de kommande åren.